Varför så Trumpen?

Frågade min gamla chef häromdagen. ;) Den gångna veckan har handlat mycket om Donald Trumps första dagar som USA:s president. Ibland får man nypa sig i armen när man ser honom in action. Är detta verkligen på allvar? Det kanske bara är en dålig tv-serie? Men det är bara att tugga i sig. Folket har gjort sitt val även om man blir lite fundersam till hur bra det är med demokrati ibland.

Men jag har inte bara följt nyheterna, jag har även kollat på BBC-dokumentären om Bowies fem sista år. Det är på sätt och vis en missvisande titel för den handlar delvis om hela hans karriär. Allt flyter ihop då flertalet av de musiker, producenter och andra personer han omgav sig med på slutet jobbade han med redan på 1970-talet. En del av dokumentären handlade också om hans sista turné 2003-2004. Jag såg spelningen i Globen i oktober 2003 och minns att jag tyckte han verkade så glad och vital, som om han äntligen hittat hem. Han behövde inte längre vara någon annan på scen och det verkar också varit den samlade bilden bland hans medmusiker på turnén. Dessvärre slutade alltsammans med en hjärtinfarkt i juni 2004, då hade han genomfört 117 st konserter över hela världen. Han körde slut på sig själv och skulle aldrig komma att turnera igen, men efter ett upphåll på flera år avslutade han starkt med två riktigt bra skivor och en Broadwaymusikal. Det är främst arbetet med dessa som dokumentären handlar om. Det är intressant att höra hans legendariska producent Tony Visconti, berätta om hur låtarna kom till och konstatera att alla de myter som figurerat om av hans sista video knappast är sanna. Svenska regissören Johan Renck (aka Stakka Bo) menar nämligen att Bowie inte visste hur svårt sjuk han var förrän någon vecka innan de blev klara med den sista videon. I några få dagar till kan ni se dokumentären på SVT play. Passa på!
http://www.svtplay.se/video/11855098/david-bowie-the-last-five-years/david-bowie-the-last-five-years?info=visa&tab=klipp

God fortsättning!

Ni kanske trodde jag hade lagt av med bloggandet? Nej, jag har bara gått ner i viloläge. 
Igår kollade jag på del två av Per Sinding-Larsens dokumentär "Vi är inte där längre där" om Kent. Den var intressant men fokuserade lite väl mycket på fansen och gruppens beslut att sluta spela. Ett beslut som de knappast lyckades förklara något vidare, annat än med att Jocke Berg inte vill vara ifrån sin familj längre och inte trivs med att vara en offentlig person. Men att sluta spela kommer nog inte hjälpa i det senare fallet. Intresset för sångaren och låtskrivaren i Sveriges mest framgångsrika band under de senaste 20 åren kommer förmodligen vara fortsatt stort i många år framöver. Dessutom betvivlar jag starkt att han kommer sluta med musik. Är det något han kan så är det ju skriva bra låtar. Nej, det är bara att tugga i sig som Agneta Fältskog eller Bob Dylan skulle sagt. Kolla in dokumentären här: Kentdokumentär
Senaste Uncut handlar om Leonard Cohen. Vi är många som saknar honom. Någon vänlig själ har sett till lägga ut Stina Dabrowskis första intervju med honom på Youtube. Den är riktigt bra:

Dylan och Nobelpriset

Det har varir mycket väsen om Bob Dylans medverkan på Nobeldagen. Jag tycker för min del inte att det gjorde så mycket att han inte dök upp. Han hade haft det tufft på priscermonin för att inte tala om den efterföljande middagen. Man får ju inte heller glömma att han faktiskt dök upp när Polarpriset delades ut för några år sedan. Det verkade han uppskatta ungefär lika mycket som mina barn tycker om att få shampoo i ögonen. 
Jag tycker annars att Patti Smith skötte sig alldeles utmärkt och det gjorde faktiskt inte så mycket att hon kom av sig. 

Och när vi ändå pratar Patti Smith. Här är en film som jag spelade in på förra årets Way Out West:

En olycka kommer sällan ensam

Jag har inte hunnit blogga om allt elände den gångna veckan. Det har liksom inte varit någon ände på det. Först vann Trump det amerikanska presidentvalet, sedan fick jag besked att Leonard Cohen var död och avslutade veckan med att hela familjen fick vinterkräksjukan.
När det gäller Trump känns det som om väldigt många journalister och opinionsinstitut underskattade komplexiteten i valsystemet. Det är nu uppenbart att han inte fick majoriteten av alla röster men vann på att flertalet av de mindre folkrika deltstaterna röstade på honom. Enligt nån valforskare jag såg på tv visade opionsmätningarna i stort sett korrekt men man missade tre delstater. Det blev avgörande för valutgången, Det skulle förstås kunna hända här också om vi hade haft ett liknande system. I Falköping och Bollebygd med flera småstäder fick ju SD mer än 20 % i det senaste valet.
När det gäller Cohens död så kändes det mindre oväntat (än Trumps seger alltså). Hans senaste skiva var ju som jag skrev tidigare ett enda långt farväl men det känns förstås inte mindre smärtsamt för det. Samtidigt fick han leva ett lång händelserikt liv och hur många pallar egentligen att röka i mer än 60 år? Jag kommer för min del aldrig sluta lyssna på hans musik.
När det gäller magsjukan kan jag bara säga att var precis så hemskt som jag mindes det förra gången. Nu har min fobi fått nya oanade krafter.
Något att glädja sig åt är i alla fall att Neil Young gjort comeback på Spotify. Det gick visst inte så bra för hans musikspelare.

Den här känns passande på mer än ett sätt:

En orädd Leonard Cohen

I´m ready my lord sjunger Leonard Cohen som nyss fyllt 82 år och av allt att döma har gjort sin sista skiva. Han har förlikat sig med döden och konstaterar att snart är det slut. På något vänster har han alltid varit gammal. Han släppte sin första skiva vid 33 års ålder och var redan då en etablerad poet. Alltsedan dess har sedan fortsatt leverera sanningar med sin mörka stämma. Jag vet förstås att det inte är så, men det låter som om allt Cohen sjunger om är sant, att han vet en massa saker som vi andra undrar över. Nu är han övertygad om att det inte är farligt att dö. Vi andra är, om inte vettskrämda, så åtminstone oroade över vad som ska hända.
Cohen blev lurad av sin agent på ålderns höst och tvingades ut på en turné för några år sedan. Jag gjorde misstaget att inte se honom. Jag tyckte biljetterna var dyra. Det var dumt för han kommer inte igen, men jag har i alla fall kunnat njuta av hans nya skivor. Han har aldrig varit så produktiv som de senaste 7 åren, tidigare i hans karriär kunde det ta 5-10 år mellan skivorna men nu vet han att tiden är knapp. Nya skivan är producerad av hans son, Adam Cohen. Han säger i flera intervjuer att han är tacksam över att de fått möjligheten att jobba ihop. Det är inte det bästa han gjort men det spelar ingen roll, vi är bara glada över att få höra rösten igen.

John Cale släppte förresten i dagarna en videon Hallelujah för att marknadsföra sin nygamla liveskiva Fragments of a Rainy Season. Låten är ju för övrigt en cover på Cohens låt med samma namn. Jag är oklar över omständigheterna men det verkar som om Cale beslutat sig för att släppa flera av sina gamla skivor på nytt med ljudförbättrat innehåll. Ingen ovanlig företeelse i dessa tider och musiken har varit svår att få tag i så inte gör det mig något. Fragments of a Rainy Season innehåller flera av hans bästa låtar så den ser jag fram emot. Videon blir jag däremot inte klok på. Varför alla dessa insekter?