I don't like opera and I don't like ballet and new wave French movies, they just drive me away
I guess I'm just dumb, 'cause I know that I ain't smart
but deep down inside, I got a rock 'n' roll heart - Lou Reed
Trots att det varit den varmaste och torraste sommaren i mannaminne så började det givetvis regna lagom till Way Out West 2018. Det står väl skrivet i bondpraktikan vid det här laget att andra helgen i augusti kommer det regna alldeles oavsett hur sommaren varit innan. På lördagskvällen fulllkomligt vräkte det ner i långa stunder. Detta la förstås lite sordi på den tidigare under festivalen så uppsluppna stämningen. Jag är trots det ganska nöjd med upplägget bortsett från en detalj som jag tycker fler borde reagerat på. Under i stort sett samtliga konserter var bilderna på skärmarna inte synkat med ljudet. När det var som värst var det uppemot en sekund efter. Man kan undra varför de inte lyckats få ordning på en sådan till synes enkel sak?
Jag tillhör numera den lite äldre publiken som på förhand mest gladdes åt Iggy Pop, Patti Smith och Thåström. Det skulle också visa sig att dessa var festivalens bästa konserter också men som alltid kunde jag alltid glädjas åt några nya upptäckter. I år var St. Vincent en sådan. Hon var bara hur cool som helst.
Däremot tyckte jag att Tangerine Dreams och Fleet Foxes var tråkiga, ibland kan man faktiskt se lite glad ut.
När det gäller Iggy Pop undrar jag om det inte var sista gången jag fick förmånen att se honom. Han har uppenbara svårigheter att gå och måste ha rejält ont i höften.
Däremot var hans jämnåriga kollega Patti Smith i fin form. Inte minst var hennes cover av Midnight Oils Beds are Burning fantastisk. Tyvärr filmade jag inte då men Summer Cannibals funkar den med.
Guns N´Roses på Ullevi var den totala kontrasten från Anna Ternheim. En publik på 64 289 personer och en gigantisk scenshow. Jag hade ganska stora förväntningar. Det är som alltid en upplevelse med folkfesterna på Ullevi. Det här var dessutom chansen att få se ett åtminstone delvis återförenat Guns med Axl, Slash och Duff. Tre levande legender som inte spelat tillsammans på årtionden, men riktigt så bra blev det inte. För det första var konserten på tok för lång (3 tim 20 min). Över 30 låtar och hela 9 covers och ärligt talat håller ingenting från den senaste skivan måttet. Nästan varje gång bandet och publiken tände till på allvar så drog de ner stämningen genom att spela något som inte fullt lika bra. Jag har faktiskt sällan varit med om något liknande. Upplägget var uselt. Om de istället valt att i ett svep spela Welcome to The Jungle, Nightrain, Paradise City, You Could Be Mine, Civil War, Live And Let Die skulle ju läktarna kollapsat.
Efter konserten fick en man på läktaren inte långt ifrån oss hjärtstillestånd. Det var minst sagt dramatiskt och jag vet ärligt talat inte om han överlevde. Sådant påverkar en och gjorde förstås att feststämningen kom av sig fullständigt.
Helgen avslutades med att jag träffade Duff på Bengans (!). Jag hann till och med byta några ord med honom. Det var en rätt skum upplevelse. Klockan tre en söndag eftermiddag förväntar man ju sig inte att träffa en världsstjärna. Han hade flera livvakter med sig och de vaktade över honom som en hök. Han och hans tjej (?) gick han runt och kikade på T-shirts, skivor och annat. Roligast var att se att han var nyfiken på sortimentet av Guns N´Roses prylar. Jag stod där och kikade på skivorna. Frågade honom om läget och han sa att han letade presenter. Jag sa att han kommit till rätt ställe och det höll han med om. Sedan hälsade han på mina barn. Han verkade sympatisk om än lite förvirrad. Hans livvakter informerade mig att han var där som privatperson och inte under några omständigheter ville vara med på bild. Jag hade i för sig inte hunnit fråga men de anade väl att det låg i farans riktning. ;)
Hemma i stan för att gå på några konserter. Först var jag och såg Anna Ternheim på Liseberg och sedan Guns n´Roses på Ullevi. Totala ytterligheter med andra ord. Anna Ternheim spelade själv på Taubescenen. Hon småpratade med publiken och spelade mest gamla låtar på gitarr och piano. Det var intimt och bra men nog saknade jag några medmusiker. Anna Ternheim blir ännu bättre när hon får spela med andra.
MC50 spelade på Liseberg i förra veckan. Det regnade större av konserten men vi som hade tagit oss dit hade rätt trevligt ändå. MC50 spelar låtar från det gamla bandet MC5 men kvar från orginaluppsättningen är bara sångaren och gitarristen Wayne Kramer. Istället består bandet av ett hopkok av musiker där den mest kända är Kim Thayil från Soundgarden. MC5 är kanske mest känt för att tillsammans med The Stooges vara det första punkrockbandet, redan 8-10 år innan Ramones debuterade. Deras största hit är utan tvekan Kick Out the Jams som de brände av redan som andra låt den här kvällen. Anledningen till att de numera kallar sig MC50 är det faktum att de albumdebuterade 1968 och alltså firar 50 år (fast egentligen är det bara Wayne Kramer som bör fira), genom att turnera i Europa under sommaren. Jag filmade litegrann under konserten. Här är min personliga favorit Looking at You:
Annars har jag lite svårt att smälta Sverige 1-2 förlust mot Tyskland även om de var bättre än oss. Vi får hoppas att vi vinner mot Mexiko nu på onsdag.
