Anna Ternheim verkar må bra

Igår såg jag Anna Ternheim i Borås. Hon spelade i den nya kongressbyggnaden som ersatt Folkets Hus. Eller är det fortfarande Folkets Hus? Jag är lite osäker men byggnaden går under namnet Borås Kongress men är dessvärre inte så mysig. Det brukar sällan bli det när det är så högt i tak och nybyggt. Känslan av att befinna sig i aulan på en nybyggd gymnasieskola infinner sig så fort man kommit innanför dörren. Toaletter finns bara i källaren och på vån 4 och 5. Hur tänkte man där? Men nu var det förstås inte lokalen som skulle recenseras. Jag är alltså i Borås på besök. Tillbaka i hemstaden där det dagen till ära regnar som attan. Det gör det rätt ofta i Borås som ni kanske vet?
Anna Ternheim berättar att hon cyklat runt i staden under dagen. Oklart vad hon tycker om den men hon gillar att cykla och fundera ut nya låtar. Har en hel drös sådana i bagaget till den här turnén som alltså startade i Göteborg i fredags. Det här är det andra stoppet och ikväll (söndag) spelar hon i Oslo. Därefter ska hon resa runt i Europa. Hon har fans i många länder nu och det är kanske inte så konstigt. Hon är otroligt proffsig i allt hon tar sig för. Den här gången verkar hon dessutom må riktigt bra. Pratar ofta med publiken och delar med sig av låtarnas bakgrund och innehåll. Nya skivan innehåller dessutom några riktigt bra låtar som This Is the One och You Belong With Me. Den senare lyckades jag spela in även om jag satt lite illa till den här dagen. Låtvalet var i det närmaste oklanderligt förutom de ovan nämnda fick vi njuta av Shoreline, Girl Laying Down, Let It Rain och Bow Your Head. Glömde jag nämna bandet? Knappast något att klaga på där heller även om jag var svårt förtjust i trummisen Jenny Löfgren som var med sist jag såg henne i Borås.

Nytt från Leonard Cohen

Trots att han dog för tre år sedan är han i höst mer aktuell än på länge. Dels hade en ny dokumentär och honom och hans norska flickvän Marianne premiär för någon vecka sedan. Dessutom kommer en ny skiva med gammalt material som hans son lyckats sammanställa. Här är första singeln:

Håkan Hellström * 4 Ullevi

Jag måste bara skriva att det är något mycket konstigt med att han kan fylla Ullevi fyra kvällar i rad. Ca 280 tusen människor. Halva Göteborg eller nåt i den stilen. Även Lundell tog upp det när han spelade på Trädgårdsföreningen i helgen. Hur är det möjligt? För att sedan fundera över varför aldrig Dylan fyllt Ullevi - men det har han ju, tillsammans med Santana 1984.
http://sonicmagazine.com/2016/06/11/ullevi-inifran/
Lundells mellansnack var på det hela taget inte helt genomtänkt alla gånger. Han har åsikter om det mesta och vill gärna ventilera detta. Samtidigt lät musiken riktigt bra. Han spelade till och med Öppna Landskap. Undrar om det var första gången jag hört honom spela den trots att jag sett honom så många ggr. Den här gamla dängan spelade han också:

Amason - Marry Me Just For Fun

Svårt förtjust i Amason efter WOW. Videon är skum men låten är grym. Nya skivan Galaxy I kom i förra veckan. 

 

Way Out West 2019

Dags att summera året festival. Det saknades riktigt stora dragplåster i år och det var förstås därför det inte heller blev utstålt för första gången på länge. Det märktes att det nog var 5 000 färre besökare än vanligt i år, men Luger har ju inte redovisat några siffror så vem vet? Vi som var där fick ändå se och uppleva en hel del bra musik. The Cure, Daniel Norgren, Amason och Viagra Boys var höjdpunkterna i mitt tycke. Av någon anledning spelade såväl Deportees och Mariam Bryant på Bananpiren mitt i natten och dit kan ju inte gärna en småbarnsförälder bege sig.
När det gäller The Cure är jag uppriktigt imponerad av att de kan låta så bra fortfarande. När jag växte upp fanns det en hel drös depprockband; The Cult, Sisters Of Mercy, The Mission, New Order, Depeche Mode, Bauhaus m.fl. Några av dessa håller förstås fortfarande på men Depeche Mode och The Cure är i en klass för sig. Robert Smith sjunger minst lika bra som 1985 och ljudmässigt finns det inte heller något att klaga på. Det enda jag kan invända mot spelningen är att några av 1990-tals låtarna inte riktigt håller måttet och att de verkar minst sagt trötta på att spela Friday I´m In Love.

Vi var många som på lördagskvällen gick och väntade på Viagra Boys. De började spela kl 23.00. Det är nåt vansinnigt tilltalande med ljudbilden. Saxofoner som larmar och en tung bas. Vad mer kan man begära? Sedan är förstås sångaren Sebastian Murphy en underhållare av rang. Man vet inte riktigt vad han ska hitta på. Den här kvällen hade han med sig Vodka och Redbull som han framgångsrikt blandade i munnen. Först en klunk av det ena och sedan en av det andra. Det är naturligtvis en del av showen men han få se upp. Om man sett Pete Doherty och Shane MacGowan vet man hur illa det kan gå.

Funderar lite över det här med sponsringen. Jag hinner knappt komma innanför grindarna innan jag får en dosa nikotin i handen. Inte snus utan nån annan variant med mintsmak som visar sig vara ännu starkare. Hur kan det vara ok med festivalens profil? Och när vi ändå är inne på det - är Coca-Cola helt rumsrena nu? Nästa år kanske Shell dyker upp på festivalområdet. Eller varför inte Svensk Fågel? Kyckling är ju nästan vegetarisk föda eller hur?