Deprimerande dokumentärserie

Göteborg har den senaste veckan bjudit på sitt mest mulna, mörka, kalla, tråkiga vinterväder. Förr i världen brukade jag var fullständigt uppslukad av filmfestivalen så här års men tre barn senare orkar jag inte uppbåda energin längre. Jag har ändå hoppet om att det ska bli en och annan eftermiddagsrulle i närheten av jobbet, men vi får väl se. Den senaste veckan har jag annars kollat på dokumentärerna om kirurgen Paolo Macchiarini. Det är bland det absolut värsta jag någonsin sett och det får åtminstone mig att fundera över läkervetenskapens arbetssätt. Att en luftstrupe av plast som legat i ett bad med stamceller ska förvandlas till levande vävnad får åtminstone mig att associera till till filmerna om Frankensteins monster. Jag får nästan svårt att andas när jag ser eländet.


http://www.svtplay.se/video/5848124/experimenten/dokument-inifran-experimenten-stjarnkirurgen


Ja ja, här någonting helt annat som kanske kan muntra upp fredagen:

The king is dead

Jag står och lyssnar på Bowies nya skiva när det plötsligt plingar till i mobilen. Det är en notis från GP om att Bowie är död. Det kan inte vara sant! Hans skiva är bara några dagar gammal och jag står ju här och lyssnar på den. Men det är förstås sant. Han har lurat en hel värld. Alla trodde att han var igenom sin värsta tid efter den där hjärtinfarkten 2004 och nu var på bättringsvägen. Han hade till och med börjat göra riktigt bra musik igen. I själva verket var han dödssjuk i cancer. Den där jävla cancern som tar oss alla till slut. Välfärdssjukdomen nr 1 nu när man inte längre dör av tbc, malaria, polio eller någon annan farsot.
Jag hade förmånen att se honom live i Globen 2003. Jag minns att jag tyckte det var jättebra. Att han spelade många gamla hits och verkade vara på gott humör. Nu i efterhand när jag läser DN:s recension kan jag bara konstatera att inte alla tyckte likadant men Aftonbladets Håkan Steen var nöjd. Berömde till och med hans kläder. Att han var stilmedveten var förstås en underdrift. Han skapade olika modetrender och stilar. Här får ni dem alla på en gång:

  

Jag gillade förstås Bowies 1970-tal bäst. Vem gjorde inte det? Det var då allt han rörde blev till guld. Mellan 1970 och 1977 kunde han i stort sett inte misslyckas även om han hade det tufft privat emellanåt. Innan han kom till Berlin 1976 kämpade han bland annat med ett svårt kokainmissbruk. Om detta och mycket mer fick jag lära mig när jag gick en guidad tur i Bowies fotspår förra våren i Berlin. Det var verkligen en upplevelse som jag varmt kan rekommendera. Men jag misstänker att den något excentriske guiden inte kommer ta hans död med lätthet.
Bowies inflytande och betydelse för andra musiker kan knappast överdrivas. Tusentals artister har blivit influerade av Bowies musik och varken Lou Reed eller Iggy Pop har låtit så bra som när de lät Bowie producera. Hans egen producent hette allt som oftast Tony Visconti (åtminstone när det lät som bäst) och det var också han som skulle komma att producera hans sista skiva som alltså släpptes så sent som i fredags. Hans sista video (i regi av Johan Renck) har gett upphov till spekulationer om att sången, såväl som filmen, handlar om hans sjukdom och förestående död. Ja, så kanske det är. Jag nöjer mig med att konstatera att det är en bra sista låt. Men jag hade önskat att han fått leva många år till.