Hellman bäst utan gäst

Ingen vill höra något från din nya skiva påstår Mick Jagger (se länk nedan). Men när det gäller Jakob Hellman har vi alla väntat på just detta. Jag vågar påstå att han är unik i den bemärkelsen. För visst finns det artister som släppt ett par skivor och sedan fallit i glömska men Hellman släppte en skiva utan att glömmas bort. Det var 30 år sedan debuten ...och stora havet. En skiva hyllades av alla och sålde guld, senare av Nöjeguiden utsett till Sveriges bästa genom alla tider. Men kanske just därför blev pressen på att göra en lyckad uppföljare så stor att Hellman struntade i det. Han hade problem med musikbranschen och att stå i rampljuset. Istället valde han att plugga och diversearbeta. Han har sedan dess gjort comeback ett antal gånger med mer eller mindre lyckat resultat. Men den här gången är han tillbaka på allvar med en riktig turné som måste beskrivas som en rejäl framgång.
Jag blev förvånad när lördagens konsert inleddes med flera nya låtar. Faktum är att tre av de fyra första låtarna var nya bekantskaper för mig. Samtidigt har jag aldrig sett honom live förut så det är förstås möjligt att han spelat dem förut. Bandet är samspelt och Hellman både spelar och sjunger bra. Däremot är hans mellansnack är rätt märkligt ibland som när han berättar hur han fick spela in en låt i Hansastudion i Berlin. (Den legendariska studion som själv bara sett från utsidan och där Bowie spelade in Low och Heroes). Han börjar historien med att avslöja poängen bara för att konstatera att nu sabbade jag ju hela historien. Sådär håller han på hela tiden och då är den ändå näst sista kvällen på turnén. Han borde rimligtvis fått ordning på sina berättelser vid det här laget... Samtidigt verkar han må bra och kunna njuta av att stå på scen igen. Det är honom väl unt; för han är verkligen bra!
Han har en massa medmusikanter med sig på turnén. Trubaduren Alf Hembe staplar in med sin krycka. Han är på gott humör men tyvärr blir deras gemensamma framträdande mindre lyckat då de sjunger i otakt och den 88 åriga Hembe glömmer bort texten. Åtminstone jag blir förvånad när så rapartisten Kitok dyker upp under andra akten. Han har förstås lite mer energi än Hambe och deras gemensamma singel Mitt elexir funkar rätt hyggligt men när Kitok ska sjunga lite senare låter det mindre bra. Han är bra på rappa men sångrösten lämnar en del övrigt att önska. Per Persson från Persons pack sjunger desto bättre och somliga i publiken verkar helt saliga över hans medverkan. Var det honom de gick för att se? Kvällens bästa låtar är dock hämtade från skivan vi tycker så mycket om: Stora havet, Tårarna, Vara vänner och Hon har ett sätt. De framförs oklanderligt utan gästspel och det är nog så vill jag nog se honom uppträda nästa gång - ensam och kanske helt utan mellansnack?

Mitt signerade ex av klassikern från 1989. 

Mick Jagger top ten

Don´t Fear the Reaper med koskälla

Jag har lyckats missa denna förut. I den här versionen alltså. ;) 

Anna Ternheim verkar må bra

Igår såg jag Anna Ternheim i Borås. Hon spelade i den nya kongressbyggnaden som ersatt Folkets Hus. Eller är det fortfarande Folkets Hus? Jag är lite osäker men byggnaden går under namnet Borås Kongress men är dessvärre inte så mysig. Det brukar sällan bli det när det är så högt i tak och nybyggt. Känslan av att befinna sig i aulan på en nybyggd gymnasieskola infinner sig så fort man kommit innanför dörren. Toaletter finns bara i källaren och på vån 4 och 5. Hur tänkte man där? Men nu var det förstås inte lokalen som skulle recenseras. Jag är alltså i Borås på besök. Tillbaka i hemstaden där det dagen till ära regnar som attan. Det gör det rätt ofta i Borås som ni kanske vet?
Anna Ternheim berättar att hon cyklat runt i staden under dagen. Oklart vad hon tycker om den men hon gillar att cykla och fundera ut nya låtar. Har en hel drös sådana i bagaget till den här turnén som alltså startade i Göteborg i fredags. Det här är det andra stoppet och ikväll (söndag) spelar hon i Oslo. Därefter ska hon resa runt i Europa. Hon har fans i många länder nu och det är kanske inte så konstigt. Hon är otroligt proffsig i allt hon tar sig för. Den här gången verkar hon dessutom må riktigt bra. Pratar ofta med publiken och delar med sig av låtarnas bakgrund och innehåll. Nya skivan innehåller dessutom några riktigt bra låtar som This Is the One och You Belong With Me. Den senare lyckades jag spela in även om jag satt lite illa till den här dagen. Låtvalet var i det närmaste oklanderligt förutom de ovan nämnda fick vi njuta av Shoreline, Girl Laying Down, Let It Rain och Bow Your Head. Glömde jag nämna bandet? Knappast något att klaga på där heller även om jag var svårt förtjust i trummisen Jenny Löfgren som var med sist jag såg henne i Borås.

Nytt från Leonard Cohen

Trots att han dog för tre år sedan är han i höst mer aktuell än på länge. Dels hade en ny dokumentär och honom och hans norska flickvän Marianne premiär för någon vecka sedan. Dessutom kommer en ny skiva med gammalt material som hans son lyckats sammanställa. Här är första singeln:

Håkan Hellström * 4 Ullevi

Jag måste bara skriva att det är något mycket konstigt med att han kan fylla Ullevi fyra kvällar i rad. Ca 280 tusen människor. Halva Göteborg eller nåt i den stilen. Även Lundell tog upp det när han spelade på Trädgårdsföreningen i helgen. Hur är det möjligt? För att sedan fundera över varför aldrig Dylan fyllt Ullevi - men det har han ju, tillsammans med Santana 1984.
http://sonicmagazine.com/2016/06/11/ullevi-inifran/
Lundells mellansnack var på det hela taget inte helt genomtänkt alla gånger. Han har åsikter om det mesta och vill gärna ventilera detta. Samtidigt lät musiken riktigt bra. Han spelade till och med Öppna Landskap. Undrar om det var första gången jag hört honom spela den trots att jag sett honom så många ggr. Den här gamla dängan spelade han också:

Amason - Marry Me Just For Fun

Svårt förtjust i Amason efter WOW. Videon är skum men låten är grym. Nya skivan Galaxy I kom i förra veckan. 

 

Way Out West 2019

Dags att summera året festival. Det saknades riktigt stora dragplåster i år och det var förstås därför det inte heller blev utstålt för första gången på länge. Det märktes att det nog var 5 000 färre besökare än vanligt i år, men Luger har ju inte redovisat några siffror så vem vet? Vi som var där fick ändå se och uppleva en hel del bra musik. The Cure, Daniel Norgren, Amason och Viagra Boys var höjdpunkterna i mitt tycke. Av någon anledning spelade såväl Deportees och Mariam Bryant på Bananpiren mitt i natten och dit kan ju inte gärna en småbarnsförälder bege sig.
När det gäller The Cure är jag uppriktigt imponerad av att de kan låta så bra fortfarande. När jag växte upp fanns det en hel drös depprockband; The Cult, Sisters Of Mercy, The Mission, New Order, Depeche Mode, Bauhaus m.fl. Några av dessa håller förstås fortfarande på men Depeche Mode och The Cure är i en klass för sig. Robert Smith sjunger minst lika bra som 1985 och ljudmässigt finns det inte heller något att klaga på. Det enda jag kan invända mot spelningen är att några av 1990-tals låtarna inte riktigt håller måttet och att de verkar minst sagt trötta på att spela Friday I´m In Love.

Vi var många som på lördagskvällen gick och väntade på Viagra Boys. De började spela kl 23.00. Det är nåt vansinnigt tilltalande med ljudbilden. Saxofoner som larmar och en tung bas. Vad mer kan man begära? Sedan är förstås sångaren Sebastian Murphy en underhållare av rang. Man vet inte riktigt vad han ska hitta på. Den här kvällen hade han med sig Vodka och Redbull som han framgångsrikt blandade i munnen. Först en klunk av det ena och sedan en av det andra. Det är naturligtvis en del av showen men han få se upp. Om man sett Pete Doherty och Shane MacGowan vet man hur illa det kan gå.

Funderar lite över det här med sponsringen. Jag hinner knappt komma innanför grindarna innan jag får en dosa nikotin i handen. Inte snus utan nån annan variant med mintsmak som visar sig vara ännu starkare. Hur kan det vara ok med festivalens profil? Och när vi ändå är inne på det - är Coca-Cola helt rumsrena nu? Nästa år kanske Shell dyker upp på festivalområdet. Eller varför inte Svensk Fågel? Kyckling är ju nästan vegetarisk föda eller hur?

Zelmani i det lilla formatet

För drygt 15 år sedan såg jag och min fru Sophie Zelmani på Storan. Vi var nykära och jag minns att det var fantastiskt bra. När vi flyttade ihop hade vi tre skivdubletter. Det var Nirvanas Unplugged och två av Zelmani. Men precis som så många andra har jag mer eller mindre slutat lyssna på henne. Inte för att hon slutat göra musik för hon har idogt fortsatt släppa skivor med jämna mellanrum, men det hennes karriär har gått i stå. Hennes första 5 skivor sålde guld. Nu får hon spela på Lisebergs minsta scen, polketten. Det gör inget, för formatet passar henne utmärkt, men hon förtjänar mer uppmärksamhet. Egentligen är det oklart varför det blivit så här. Jag har lyssnat på singeln "Only a Miracle" från senaste skivan och det låter fortfarande mycket bra, men hennes musik har svårt att nå ut nuförtiden. Det är knappast musiken som spelas på radio eller några uteställen. Sedan är förstås variationen begränsad. Hon låter likadant idag som 1995 men det gör ju många artister utan att publiken tröttnar. Jag läser några intervjuer på nätet där det står att hon numera har svårt att försörja sig på musiken. Det känns inte riktigt rättvist.

Hur var konserten då? Jo, hon började med att presentera bandet. Det är gulligt på något vis och kontrasten till Dylan som jag såg för några veckor sedan kunde knappt varit större. Han sa ingenting till publiken och brydde sig inte alls om att presentera sina medmusikanter. Zelmani vill inte överglänsa någon och till en början ser hon inte direkt ut att trivas på scenen. Gitarristen och producenten Lars Halapi står där vid hennes sida som han gjort under hela hennes karriär och han är verkligen duktig men det är ju hon med. Vid ett tillfälle får publiken önska låtar. Det slutar lite dråpligt med att hon får läsa texten från mobilen. Hon har knappt spelat låten förut men publiken gillar gesten. Samtidigt låter det betydligt bättre när hon spelar Dreamer, If I Could och So Long. Och mot slutet av konserten verkar hon till och med trivas på scen. Jag hoppas inte det dröjer innnan vi får se henne igen.

Köpte senaste skivan efter konserten :)

Dylans band mer samspelta än någonsin

Jag hade visst inte skrivit något om Bob Dylan i Scandinavium. Det har varit för mycket annat. Semestern har ju börjat. 😉 Jag kan i alla fall konstatera att hans medmusikanter är mer samspelta än någonsin. Däremot håller jag inte med alla som påstår att han sjunger bättre än på flera år. Hans röst låter ärligt talat inget vidare . La upp några filmer på Youtube som det är det många som kollat på redan. Dessutom har jag fått flera nya prenumeranter. Roligt!

Stockholm Americana - årets bästa festival?

Jag har varit på en hel del festivaler genom åren. Det började med Hultsfred i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. Sedan dess har det varit ett flertal varianter, framförallt på olika platser i Göteborg som på Röda sten, i Trädgårdsföreningen och Slottskogen. De senaste 10 åren har det mest blivit Way Out West. Jag älskar musik och är beredd att kompromissa rätt långt när det gäller kvalitén på arrangemanget till förmån för att kunna se riktigt bra spelningar. När man besöker Americana slås man av den sköna miljön på Mosebacke; historiens vindslag och den fantastiska utsikten är svår att slå. När solen skiner i Stockholm i juni är det så oerhört vackert. Till råga på allt finns det gott käk, kvalitetsöl och vakter med en avslappnad attityd, men framförallt så oerhört mycket bra musik! Jag undrar om jag någonsin under mitt snart 41-åriga liv sett så många bra spelningar på en och samma kväll? Givetvis hann jag inte se allt men ändå en försvarlig mängd. Till de absolut bästa hör Johan Airijoki & Malmfältens Rockklubb, Paul Cauthen (US) och Low Cut Connie (US), men det var verkligen inget större fel på svenska Vilma Flood och The Legendary Schack Shakers (US) heller. De enda som kanske gjorde mig en smula besviken var Justin Townes Earle och Son Volt. Lite förvånande kanske eftersom det här var festivalens stora dragplåster men i jämförelse med de ovan nämnda kändes de lite slätstrukna. De kan man knappast beskylla varken The Legendary Schack Shakers eller Low Cut Connie (US) för. Här snackar vi om fullt ös från första stund. Jag blev helt golvad av denna oerhörda energi! Men även Johan Airijoki bjöd på ett nummer utöver det vanliga. Norrländsk rock när den är som bäst! Paul Cauthen (US) borde i rättvisans namn få sitt stora genombrott i år. Nya singeln Cocaine Country Dancing är fantastisk!
Filmade lite gjorde jag också.

Ulf Lundell - fast i skiten igen?

Läser i Aftonbladet att Lundell har åkt fast för rattfylla. Han hade 1,5 promille säger polisen. På sin egen hemsida skriver han att det "bara" var 0,7. I vilket fall som helst var han packad och klart olämplig bakom ratten. Det gör mig besviken. Min gamla hjälte är svår att tycka om när han håller på sådär. Tänk om han kört på ett skolbarn? Det var trots allt inte mitt i natten utan kl 18 en vanlig tisdagskväll. Men han är ju alkoholist och av allt att döma är han fast i skiten igen. Vi får väl se hur bra den där sommarturnén blir... Kanske det här få honom skärpa till sig? Eller också blir det som när han myntade uttrycktet på 1980-talet: "En inställd spelning är också en spelning!"
https://www.aftonbladet.se/tv/a/284991/ulf-lundell-atalas-for-grovt-rattfylleri

En annan som krökade på tok för mycket på sin tid var Cornelis Vreeswijk. För någon vecka sedan var jag och älsklingen och såg hans son Jack Vreewijk uppträda på Storan här i Gbg. Han spelade massor av sin fars gamla låtar men också nån enstaka egen och favoriter från Evert Taube och Fred Åkerström. Jack sjunger riktigt bra men spelar långt ifrån lika bra gitarr som Cornelis. Den här dagen gjorde det inte så mycket för han hade en fantastisk medmusikant (Love?) till sin hjälp. Att växa upp i skuggan av sin far kan inte varit lätt men nu tycker jag att han har hittat sitt eget uttryck. Han är riktigt bra! Jag filmade som vanligt litegrann: 

Nytt från gamla favoriter

Sophie Zelmani levererar 2019 (enligt två recensioner jag läst) sin bästa skiva på ett decennium. Nya singeln Only A Miriacle tyder på att det kan stämma.

Även Black Keys verkar vara på gång med att släppa något riktigt bra. Nya singeln Lo/Hi låter nästan som något hämtat från deras fantastiska skiva El Camino från 2011.

Nytt från The Specials

Nytt tema för min blogg firar vi med The Specials. Jag lyssnar mycket på dem just nu. De har släppt sin första skiva med nytt material sedan återföreningen 2008 och det låter riktigt bra i mina öron. Eller återförening förresten, bandet har haft fler medlemmar än vad som ryms på en A3 sida sedan 1977. Just nu består bandet av Terry Hall, Lynval Golding och Horace Panter. Nya skivan heter Encore och toppar för närvarande Englandslistan.

I´m back!

Bäst att skaka liv i den här bloggen så ni inte tror jag lagt av. Inte för jag tror mig ha så många trogna läsare men jag har åtminstone en. ;) Strax innan jul åkte jag på gallsten och fick läggas i på sjukhus. De opererade bort gallblåsan och sedan dess har jag haft lite problem att käka vissa saker. Kanske det ändå börjar stabiliseras nu. Sjukt tråkigt att läsa om andras sjukdomar så raskt över till något roligare. James Cordens åktur med Paul McCartney till exempel. Vem hade inte velat vara med på den?

Jag har förresten inte nämnt något om att Tony Joe White gick bort i slutet på förra året. Det var sorgligt tycker jag. Tyvärr har det inte skrivits många rader om honom i svenska tidningar. Han var en mästare på Swamp Rock och hade sin storhetstid på 1970-talet men fortsatte att ge ut skivor ända till slutet. Här ett klipp från när han spelade tillsammans med Foo Fighters.