Tusen bitar om Björn Afzelius

Jag såg den aldrig på bio men väl på tv i helgen. Filmen "Tusen bitar" om Björn Afzelius alltså. Jag gillade den mycket. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över varför han är så förhållandevis bortglömd? Om man exempelvis jämför med Cornelis Vreeswijk, Totta Näslund eller till och med Ted Gärdestad så tror jag betydligt fler unga känner till dem idag. Kanske beror det på att inga musikjournalister erkänt hans storhet? Filmen illustrerar detta väl man aldrig får någon förklaring. Afzelius nämns aldrig som en av Sveriges riktigt stora musiker från andra halvan av 1900-talet. Eller som han själv säger i filmen. Det är bara i samband med Hoola Bandola Band jag fått höra att jag gjort något bra. 
Göran Skytte är kritisk till att Marianne Lindberg de Geer får så mycket utrymme i filmen. Skytte om Tusen Bitar Jag misstänker att hans egna politiska åsikter idag avviker alltför mycket från hennes för att han ska lyssna på vad hon säger. Det är knappast så att hon svartmålar honom. Hon berättar bara att han hade förtvivlat svårt att vara trogen och att de hade ett ett ganska komplicerat förhållande som varade av och till under flera decennier. Men om ska vara riktigt ärlig hade nog Björn Afzelius haft svårt att tänka sig en sådan här film alls. Filmens återkommande tema är att han valde att inte lämna ut sina innersta tankar till någon. Bortsett från i sina låttexter då. Mest gripande var texten i låten Exil som handlade om hans sitt minst sagt komplicerade förhållande till sin mamma som senare skulle ta sitt liv. En grym låt på mer än ett sätt!

Mamma, läraren slår mej blodig;
Jag vet inte vad jag gjort!
Dom andra tycker att jag är modig,
Men han säger jag är ett hot.
Mamma, läraren har blitt galen;
Han säjer jag är ett spån!
Jag är klokast i hela salen,
Du måste hjälpa mej härifrån!

Jag går i exil!

Mamma, tro inte på polisen;
Det var inte jag som stal!
Mamma, hör inte på den grisen,
Han sparkar ditt eget barn!

Mamma, säg inte nåt till pappa;
Du vet att han ger mej stryk!
Om du säjer nåt skall jag schappa,
Om du säjer nåt skall jag fly!

Jag går i exil! Jag går i exil!

Mamma, säg att jag är din älskling.
Mamma, säg att jag är ditt barn.
Mamma, säg att jag gör dej lycklig.
Mamma, säg att jag gör dej glad.

Varför känner jag ingen kärlek?
Varför känner jag bara hat?
Varför ger du mej ingen närhet?
Varför ger du mej bara mat?
Jag går i exil!

Mamma, bli inte så besviken;
Jag lovar att vara snäll!
Mamma, jag hatar dej när du skriker;
Jag stannar hos dej i kväll!

Mamma, gå inte in i döden,
Du kan väl stanna här lite till!
Det är inte samvetskval jag behöver,
Mamma, svik inte en gång till!
Jag går i exil! Jag går i exil!

En annan sak man inte kan låta bli att lägga märke till i filmen var att Afzelius rökte som en borstbindare. Han hade alltid en cigarett i munnen och det låg alltid ett paket röda Marlboro på bordet. Det är knappast osannolikt att detta bidrog till hans cancer och förkortade hans liv avsevärt. Ändå är jag så förvrängd av populärkulturens "förkärlek för cigaretten" att jag tycker han såg väldigt cool ut. Visst är det märkligt?

Jag såg förresten Afzelius tillsammans med Wiehe på Folkets park i Hunnebostrand på 1980-talet (kan ha varit 1986). Jag minns inte speciellt mycket av konserten förutom att det var väldigt mycket folk och att det pratades mycket om att de varit osams och alla var så glada att de nu var vänner igen. Nu vet jag inte om det verkligen var sant eller bara något man trodde vid den här tiden. Filmen belyste att de hade ett komplicerat förhållande men att det skulle funnits en långvarig konflikt nämndes inte. Samtidigt var det kanske inget Mikael Wiehe ville prata om 2014.

Velvet Undergroundkväll på Trädgårn

Nina Persson, Magnus Carlsson och Ebbot Lundberg ska tillsammans framföra Velvet Underground låtar på en gemensam mini-turné. Kombinationen av tre så bra sångare ett gäng riktigt klassiska låtar måste bli lyckad. Jag är väldigt svag för 1960-talsgruppen. Framförallt den ursprungliga sättningen med både John Cale och Lou Reed. Jag har sett dem båda live men aldrig tillsammans och nu är det ju dessvärre omöjligt sedan Lou Reed gick bort häromåret. Även Sterling Morrison som spelade gitarr är död sedan 1995. Det sista de hann göra tillsammans var tre spelningar i Paris i juni 1993 som resulterade i en fantastiskt bra liveskiva med titeln Live MCMXCIII (1993). Här kommer en låt från detta tillfälle:

Vi ses på trädgårn 18 maj! :)
Biljetter Trädgårn

Säg inte som det är om det finns chans att tjäna kosing

Våren är på ingång. Det känns rejält skönt. För varje år blir det allt jobbigare med hösten och vintern. Nu låter det kanske som jag är 112 år gammal men faktum är att jag tror att mörkret, regnet och kylan påverkar oss mer än man kan tro. Det är helt enkelt svårt att hålla humöret uppe vissa stunder och man kan inte låta bli att undra hur de första människorna som bosatte sig här tänkte egentligen? Här är nog så jävligt att vi kan få vara i fred. Eller vad härligt det verkar vara på sommaren...
Ja ja, nog om väder och vind. Jag funderar på den politiska debatten i landet. Just nu är Margot Wallström i ordentligt blåsväder för något hon hade tänkt säga. Det är rätt märkligt. Hon hade tänkt kritisera en diktatur för att de torterar regimkritiker och inte respekterar mänskliga rättigheter. Hade det varit frågan om Nordkorea, Burma eller till och med Ryssland hade knappt något brytt sig. Men nu var det Saudiarabien. Ett av världens rikaste oljeländer. Helt plötsligt rasar hela arabvärlden, ambassadörer kallas hem och företrädare för svenska företag nekas visum. I Sverige rasar oppositionen och företagsledarna är djupt oroade. Vad ska nu hända? Vi kanske inte får sälja våra varor till Mellanöstern. Man skulle kunna tro att någon förklarat krig mot Sverige om man sett alla dessa bistra miner på nyheterna. Nej, det var bara någon som för första gången sedan Palmes dagar någon försökte göra något så okonventionellt som att säga sanningen. Man kan ju bara hoppas att Stefan Löfven och regeringen inte viker ner sig nu och gör något så korkat som att tvinga Wallström att be om ursäkt.
Vad som känns avsevärt mycket mer oroande är att de skjuter oskyldiga till döds när de kollar på fotboll på den lokala puben. Vad ska detta sluta kan man fråga sig? Vi får hoppas att polisen och åklagarnas nya taktik att sikta in sig på de kriminellas pengar ger resultat. Att ta ifrån dem vapen, droger och sätta dem i fängelse verkar de ju misslyckats med totalt. Inte sällan på grund av den mentalitet som råder i förorten. Ett samhälle där ingen vågar vittna eller peka ut någon. Sannolikt på grund av att ingen kan skydda dig om du säger eller gjort något som de kriminella gängen inte samtycker till. Man skulle lätt kunna tro att de värsta busarna gått i skola hos Svenskt näringsliv.

Playing for change

Här kommer några favoriter av alla de Playing for change-videos som finns på Youtube:

 

 

Birdman - inte unik men sevärd

Den gångna veckan har jag både varit på teater och bio. Det sker verkligen inte ofta när man har tre småbarn. På Göteborgs stadsteater såg jag Fosterlandet som handlade om finska krigsbarn. Den var mycket sevärd men något lång. Man gick därifrån och undrade hur i hela friden man kunde komma på en så dum idé att skicka iväg barn utan föräldrar till ett främmande land. De flesta av de drygt 50 000 barn som skickades lär ha blivit traumatiserade av flytten och föräldrarnas svek. Fortfarande 70 år senare brottas familjerna med konsekvenserna eftersom barnen blev vuxna och fick egna barn så småningom.

Jag har även varit och sett filmen Birdman. Den var minst sagt annorlunda men såklart jättebra. Skam vore väl annars när den nyligen tilldelats fyra Oscar, varav en för bästa film. Samtidigt vet jag inte riktigt om jag gillar de övernaturliga inslagen men den var häftigt filmad. Somliga hävdar att den är unik i sitt slag. Själv minns jag filmen Snake Eyes av Brian De Palma med Nicolas Cage i huvudrollen. Den var filmad på ett liknande vis med långa svepande tagningar där kameran rör sig fritt i höjd- och sidled och minimalt med synliga klipp. Även i Panic Room av David Fincher såg man liknande scener. Men det är klart att de filmerna har mer än 10 år på nacken och var inte särskilt bra.