Söndagslåten på en måndag

Olle Ljungström död

Det är inte första gången jag skriver några rader om en favoritartist som gått bort. I Olles fall var det knappast oväntat men ändå på tok för tidigt. Samtidigt en bedrift att han blev 54 år med sina levnadsvanor. Jag brukar i de här sammanhangen tänka på att Cornelis Vreeswijk bara blev 50 år. Jag såg Olle Ljungström några gånger genom åren. Jag minns en fantastisk spelning på Bommens salonger 2004 där Anna Ternheim agerade förband och annan riktigt underhållande konsert på Lorensbergsteatern strax efter att han varit med i Så mycket bättre. Men jag har också sett honom aspackad på Liseberg och hög som ett hus på Trädgårn tillsammans med Ernst Billgren. Senaste gången var på Bokmässan för tre år sedan, då han stod i Lars Yngves monter för Nya Upplagan (den numera insomnade kulturtidningen från Skåne). Jag minns att jag tyckte han såg riktigt sliten och trött ut. Oklart vad han gjorde där egentligen. Han skulle inte sälja något i alla fall.
Precis som när Lemmy, Bowie och Prince nyligen gick bort så staplas superlativen om hur fantastisk Olle var. Men det sker ofta rutinmässigt och utan någon större inlevelse. Alex Schulman uppmärksammade TV4:s inslag när de lät Anders Pihlblad prata om saken i 3 minuter på Nyhetsmorgon. Han hade tydligen inte betytt något för honom alls och då kanske det är bättre att låta någon annan uttala sig istället? Fredrik Strage gjorde det däremot så mycket bättre, men så är han förstås en riktig musikjournalist också.
Precis som Fredrik Strage så minns jag Olle Ljungströms humor. Han drev med allt och alla inte minst sig själv. En gång var han med i Fråga Olle på Kanal 5. Han skulle prata sex och samlevnad och var fullständigt oseriös. En annan gång lyssnade jag på honom på Radio Stockholm. Han skulle sitta där och käka frukost på bästa sändingstid. Det var inget han brukade göra förstod man. Det blev mest en kaffe och en cigarett... Men framförallt minns jag Olles låtar och texter. Fantastiska låtar som Jag och min far, Den Norrländska präriens gudinna och Jag spelar vanlig. Den går jag förresten och nynnar på idag. Jag spelar vanlig. Precis så vanlig som folk är mest...

Kungen av New York

Alla svenska musikjournalister verkar ha varit i New York den gångna helgen för att kolla på Håkan Hellström. Nu är de överens att det är det bästa de någonsin sett. Jag undrar vilka andra artister som spelade där den kvällen? De kanske faktiskt skulle kunna ha sett något nytt och spännande? Håkan Hellström i all ära men Lou Reed var kungen av New York, men han är förstås svår att se i verkligheten nuförtiden.

Velvet Undergrounds återförening i Paris 1993 -  Ja, det hade varit något att skriva hem till Sverige om! Jag köpte skivan 1994 och tyckte det lät fantastiskt. Det är fortfarande en favorit i samlingen. Ändå menar många kritiker att de lät så mycket bättre 30 år tidigare. Det må vara sant men det är ändå en av de bästa återföreningsturnéerna någonsin.

Prince död

Jag blev förvånad när jag läste att även Prince gått bort häromdagen. Sedan dess har hyllningarna avlöst varandra. Jag minns fortfarande ett tv-inslag från 1980-talet där reportern skämtade om att han tagit sitt namn från cigarettmärket. Det var på den tiden han var som störst, med filmen och skivan Purple Rain som höjdpunkt. Sedan kom 1990-talet och till en början spelades hans musik flitigt. Inte minst på MTV. Sedan fick han för sig att byta namn till en symbol och gjorde en hel radda med skumma plattor. På senare år verkade han dock hittat tillbaka till ursprunget. Hans turnéer fick bra kritik och så även hans nya musik. Jag missade honom på Way Out West 2011 men många som var där rapporterade att han gjorde en grym spelning. Nu får han hänga med the Duke, the Joker och alla de andra där på andra sidan.

Nytt från PJ Harvey

Imorgon är det Record Store Day. Jag ser fram emot dagen även om jag kanske inte är lika begeistrad som Fredrik Strage. Det är mycket överpriser och skumma releaser.
http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/fredrik-strage-att-do-utan-sin-skivsamling-ar-som-att-amputeras-fore-jordfastning/
Annars gläds jag åt PJ Harveys nya skiva som kom idag. Vid första lyssningen låter den dock inte lika bra som 2011 år mäktiga Let England Shake.