Bättre sent än aldrig

Igår såg jag Searching for sugar man. Jag tyckte det började bli dags nu när den vunnit prestigefyllda priser på filmfestivaler över hela världen som lök på laxen nu också blivit Oscarsnominerad. Filmen handlar om den amerikanska musikern Sixto Diaz Rodriguez som i början av 1970-talet ger ut två skivor. Han får bra recensioner men av dem blir någon större succé och hans scenskräck gör att han får svårt att nå ut till de breda massorna. Han uppträder mest på barer och klubbar i sin hemstad Detroit. När musikkarriären så smånginom helt gått i stå börjar han istället jobba med att riva hus. Ett tufft och slitsamt arbete. Men av någon okänd anledning hamnar hans första skiva i Sydafrika där den snabbt får spridning. Faktum är att den börjar sälja enorma upplagor men det är inget Rodriguez får reda på. Inte heller ser han skymten av några pengar från försäljningen. Det är ytterst oklart om vart de tar vägen, även om det mesta pekar på att hans amerikanska skivbolag stoppar dem i egen ficka.
Sydafrika är ett slutet land under apartheidregimen på 1970-80 talen. Det kan bäst liknas vid en kommuniststat och möjligheten att få information från omvärlden är begränsat. Därför börjar det gå rykten om att Rodriguez är död. Han har begått självmord på scen. I själva verket bor och han och verkar i Detroit där han får tre döttrar och försöker bli borgmästare (!). Politikerkarriären går emellertid inget vidare den heller utan istället fortsätter han riva byggnader. Det finns gott om sådana arbeten i en stad som förfaller alltmer. Under 1990-talet ges båda hans skivor ut på cd i Sydafrika och säljer stora volymer. Inget av detta får Rodriguez reda på förrän en av hans döttrar läser om detta på en webbsida. Några telefonsamtal senare har han fått höra om karriären han inte visste existerade. År 1998 besöker han landet för första gången och tas emot som en världsstjärna. Han säljer ut 6 jättelika arenor men saknar ett eget band. Det löser man emellertid snabbt genom att det tilltänkta förbandet får kompa. De kan alla de klassiska låtarna sedan gammalt. På konserterna sjunger tusentals sydafrikaner med i hans sånger och kan vartenda ord. Scenskräcken då? Den är som bortblåst efter 30 år. Filmen får en stark 4 på en femgradig skala. Idag köpte jag soundtracket med texten "Rodriguez receives royalties from the sale of this release" på baksidan.

http://www.youtube.com/watch?v=tDw7OqVBT-w