Tidigare i veckan var jag och såg Django Unchained på bio. Jag har alltid varit svag för Quentin Tarantinos filmer. Inte så att de förändrat mitt liv eller så men de har alltid varit underhållande. När Pulp Fiction hade premiär hade jag precis börjat gymnasiet. Det var bland de coolaste filmerna jag någonsin sett och det var jag knappast ensam om att tycka. Filmen var en enorm succé inte minst bland killar i min egen ålder. Hela upplägget med flera berättelser som flätades samman först på slutet var inte ny. Det hade gjorts förut, t.ex. i Robert Altmans Short Cuts från 1993 men sättet det gjordes på var något nytt. Karaktärerna i filmen var knappast de man träffar på spårvagnen. Nej, det var gangstersnubbar som Samuel L Jacksons "Jules", John Travoltas "Vincent Vega" och Bruce Willis som boxaren Butch. För att inte tala om den knarkande gangsterdottern Uma Thurman i svart peruk. Hur som helst. Vad jag tänkte komma till att musiken i filmen hade central betydelse. Soundtracket var enormt välkomponerat och vi lyssnade till det oavbrutet. Jag lyssnade sönder låtar som Son of a preacher man, Jungle Boogie och You Never Can Tell. Det var klassiska låtar och de användes enormt skickligt i filmen. Tarantino har fortsatt använda musiken som en stämningshöjare i sina filmer och han har fått mig att upptäcka nya artister. I Django Unchained är det mycket Ennio Morricone (som förmodligen gjort musik till fler filmer än någon annan) men också mycket hiphop och den här helt fantastiska låten förstås:
En annan som också insett hur duktig Tarantino är på att använda musik i sina är Markus Larsson. Här skriver han lite om detta:
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/kronikorer/markuslarsson/article16088659.ab
Avslutar med en klassisk scen (som dock inte Markus Larsson tar upp konstigt nog):
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar