London Calling

Jag har varit i London i veckan. Det är en spännande plats på många sätt. Full av historiska byggnader, platser, bussar, taxibilar och människor. Av någon anledning har det aldrig blivit av att jag åkt dit förut så jag tyckte det var kul att se alltsammans. Samtidigt var det en jobbresa så jag kunde inte besöka museer, Abbey Road eller massa skivaffärer och annat som jag hade gjort om jag rest dit ensam eller med familjen. Jag kunde i alla fall konstatera att musikreferenserna är nästintill oändliga. Var och varannan gata finns med i en låt av The Kinks eller The Small Faces. Under 1960-talet tävlade London med USA om att producera den bästa musiken. I min värld råder det ingen tvekan om att London hade de bästa grupperna. The Yardbirds, The Who, The Animals, The Kinks, The Beatles och The Rolling Stones m.fl. verkade alla i London på 1960-talet. Det måste varit rena drömmen att bo där då. Idag är det svindyrt. En studentlägenhet kostar motsvarande 10 tusen svenska kr men då bor studenterna förstås inte där själva utan tillsammans med så många andra som möjligt. För att kunna ta sig till jobbet eller skolan får många färdas uppemot två timmar, ändå lockar staden fortfarande. Det går inte riktigt att begripa. Tunnelbanan är så full av människor att när det är rusningstrafik kan man få se både ett eller två tåg åka förbi innan det finns en möjlighet att stiga på. Men nöjesutbudet är förstås oändligt och Londonborna känns artiga och trevliga. De är långtifrån lika stressade som i exempelvis Stockholm. Det finns kanske ingen anledning att stressa. Pendeltåget kan ju vara fullt i alla fall. Jag ser i vilket fall fram emot mitt nästa besök. När nu det kan tänkas bli? Att ta med sig småbarn känns inte riktigt aktuellt. Min mest minnesvärda upplevelse? När en räv kommer springande på trottoaren mitt i city. Den måste ha kommit från itchycoo park...