Svårt att inte gilla Thommy Berggren

Ikväll såg jag Min sanning med Thommy Berggren. Det var en underhållande timme. Han säger vad han tycker för och ångrar i stort sett ingenting. Inte att han varit otrogen, att han skilt sig flera gånger eller sagt nej till att göra film med Robert de Niro och Sergio Leone. Nej, istället är han nöjd med vad han har åstadkommit i Sverige. De filmer han gjorde med Bo Wideberg blev internationella succéer. I programmet visar de scener ur Elvira Madigan och Kvarteret Korpen. Fantastiska roller som han är stolt över idag. Han imiterar och skämtar om Ingemar Bergman också. Bergman var avundsjuk på Widerberg och ville regissera på samma sätt men det gick inget vidare. Skådespelarna stod handfallna inför hans plötsliga beslut att "improvisera". De var vana att Bergman berättade precis hur han ville ha det. Berggren frågar sig varför alla vill vara vampyrer i Hollywood idag. Kanske en känga åt familjen Skarsgård där såväl far och söner lämnat Sverige för att göra skräpfilm i Hollywood. Alexander Skarsgård spelar ju dessutom vampyr i tv-serien True Blood. Men han är politisk också. Han gillar inte Göran Persson, Tomas Östros, Per Nuder och alla de andra sossarna som sålde sig till näringslivet. Det är svårt att inte hålla med. Frågan vad han tycker om den nuvarande regeringen behöver man inte ens ställa. Mest rörande under timmen var ändå berättelsen om hans båda föräldrar som skiljdes åt men hittade tillbaka till varandra efter åtskilliga år. Pappan brottades med svåra alkoholproblem och hade stora likheter med Keve Hjelm som spelade Berggrens pappa i Kvarteret Korpen. Om ni inte såg intervjun kan ni se den här:

http://www.svtplay.se/min-sanning

Avslutar med ett trummsolo som heter duga

R. Kelly = 2 Live Crew all over again

Jag läser på Facebook om R. Kellys nya skiva. Texterna är bland det mest brutala, kvinnoförnedrande man kan tänka sig. Skivan handlar i stort sett bara om en sak: Hur man på olika sätt ska ha sex med kvinnor på alla tänkbara vis. Det bör tilläggas att detta handlar alldeles oavsett om de vill det eller inte. Plötsligt går det upp för mig. Det här har jag sett och hört förut. Men då hette gruppen 2 Live Crew och hade inte fullt lika mycket cred i de rätta kretsarna som R.Kelly. Undrar just hur det kan komma sig? Har vi inte kommit längre så? 
http://gaffa.se/recension/78953



Bäst att avsluta med något positivt och vad passar då bättre än med några av Zlatans vackraste mål? Målet mot England är ju dessutom framröstat som det vackraste 2013 (även om det egentligen gjordes redan 2012). 

Mycket gammalt på nya Springsteen

På fredag släpps nya Springsteenskivan High Hopes men redan nu går det att lyssna på den på Spotify. Tyvärr visar den sig innehålla flera låtar vi har hört förut. Till råga på allt i sämre versioner än de ursprungliga men till skillnad från Svenska Dagbladets recensent (se nedan) tycker jag inte fullt lika illa om Tom Morello. Faktum är att jag gillar Rage against the machine men kanske inte tillsammans med Springsteen. Vissa saker går nämligen inte att blanda med någon större framgång. Det vet alla som försökt dricka rödvin med Coca-Cola som man gör i Spanien. Hur som helst. Jag gillar singeln High Hopes och Just Like Fire Would. Inte heller är det något fel på American Skin (41), The Ghost of Tom Joad eller Dream Baby Dream men det är som sagt välbekanta låtar. Att Springsteen vill lattja i studion har jag inga problem med men att kalla detta en ny skiva luktar faktiskt lite unket. Den kunde vi gott fått på köpet som en bonus-skiva ungefär som när han gav ut Pete Seeger Sessions på nytt. Det är uppenbart att skivbolaget ser detta som en möjlighet att tjäna pengar på en marknad där allt färre köper fysiska skivor. De flesta trogna Springsteenfans köper trots allt ett exemplar och det vet Sony Music alltför väl.

http://www.svd.se/kultur/musik/tom-morello-forstor-springsteens-nya-skiva_8871756.svd

Här är annars ett Springsteensamarbete jag gärna skulle vilja se mer av:

Det bästa från 2013

I tidningar, på tv och på nätet summeras 2013 års bästa skivor, böcker, filmer och konserter. De flesta recensenter verkar tycka samma sak.
Bästa svenska skivan: Håkan Hellström "Det kommer aldrig va över för mig"
Bästa utländska skivan: Daft Punk "Random Access Memories"

Bästa svenska filmen: "Återträffen"

Bästa utländska filmen: "Blå är den varmaste färgen" eller "Gravity"

Konsertupplevelser är av naturliga skäl svårare att komma överens om, men såväl Alicia Keys konsert på Way Out West som någon av Håkan Hellströms spelningar finns med på de flesta listor. 

Lambressos lista

Bästa utländska skivan: Phosphorescent "Muchacho" 

Bästa svenska skivan: Känns svårt för mig att kora om jag ska vara ärlig. Gamla favoriter som Lundell och Winnerbäck har förvisso släppt skivor men att påstå att de är årets bästa vore lite att ta i. 2012 var ett betydligt bättre "skivår" då om jag ska vara ärlig, men jag får väl hålla med den samlade kritikerkåren om att Hellström var bäst trots allt. 

Bästa utländska filmen: "Gravity" och "Django Unchained"

Bästa svenska filmen: Det känns som om jag knappt har sett några svenska filmer. Varken "Återträffen", "Monica Z" eller Moodyssons "Vi är bäst!" så jag får nog passa på den. Men Känn ingen sorg var i alla fall över förväntan. 

Bästa konserten: Roger Waters på Ullevi. Men det fanns mycket annat bra att glädjas åt i år. Bland annat Patti Smith, The Hives, The Sounds och Alicia Keys. 

Största förlusterna var utan tvekan James Gandolfini och Lou Reed. 

Största besvikelsen: Att Sverige och Zlatan inte får spela fotbolls VM i Brasilien

Jag har missat att uppmärksamma att Keith Richards fyllde 70 år den 18/12. Det är förstås fantastiskt att han lyckats bli såpass gammal, även om jag misstänker att han lugnat ner sig betydligt efter den där palmhistorien för några år sedan. Men dricker och röker gör han bevisligen fortfarande så hans gener måste vara ovanligt goda. Vi får hoppas att han hänger med några år till. 

Gott nytt år!

Pearl Jam till Sverige i juni 2014

Förra årets succéspelning i Globen följs nu upp med ett nytt besök i Stockholm. Den här gången ska de besöka Friends Arena. Jag hade förstås mycket hellre sett dem på Ullevi. Inte minst eftersom det lär vara väldigt svårt att få till ljudet på vår nationalarena men det är inget att göra något åt. Pearl Jam har troligtvis haft sin storhetstid bakom sig men som liveband levererar de alltid. För egen del har de en särskild plats i mitt musikhjärta. Gruppen släppte sin första skiva 1991 "Ten" då jag precis hade börjat högstadiet. Grungevågen slog till med full kraft och Nirvana, Pearl Jam och Soundgarden spelades oavbrutet på MTV. Jag lyssnade oerhört mycket på Ten. Nirvana släppte sin Nevermind samma år och många journalister försökte påskina att det fanns någon slags motsättning mellan banden och dess fans. Ungefär som mellan Beatles och Stones eller Blur och Oasis för den delen. Men även om inte Eddie Vedder och Kurt Cobain var bästa vänner var var nog inte motsättningarna så stora. Och jag tror de flesta av oss gillade dem precis lika mycket. Vi som är födda på 1970-talet hade inget internet när vi växte upp. Vi fick nöja oss med att se musikvideor på MTV. Ibland flera timmar om dagen. Pearl Jam släppte fyra singlar och videos från Ten. Det var Alive, Even flow, Jeremy och Oceans. Framförallt de tre första blev otroliga succéer och spelades dygnet runt på radio men kanske framförallt på MTV. Ten såldes i över 13 miljoner exemplar. Vs. som kom två år senare var i mina öron väl så bra men sedan dess blev de alltmer ojämna. Detta märktes också på antalet sålda skivor. Men gruppen bråkade också öppet med såväl MTV som amerikanska biljettförsäljningsföretag. "Don't bite the hand that feeds you" finns det ju ett uttryck som heter. Men trots motgångar har de fortsatt att spela in nya skivor och turnera. Europa har de dock nästan undvikit sedan den tragiska dödsolyckan på Roskildefestivalen för mer än tio år sedan. Men nu kommer de alltså tillbaka igen och i Sverige väljer de att besöka vår näst största arena. Jag längtar redan!

Kolla in den när videon från Globen. Fast ljudet är kass kan man höra allsången och Eddie Vedder har svårt att hålla leendet borta.