Mïck Wall om Lou Reed

Mick Walls bok om Lou Reed har nyligen kommit ut på svenska. Jag har läst en hel del böcker av den här typen och den här är ovanligt kortfattad. Det tilltalar mig som sällan gillar när man skriver för mycket. Däremot måste jag säga att jag blev lite fundersam över innehållet. Mer än halva boken handlar om slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Självklart den musikaliskt mest intressanta delen av hans karriär med tiden i Velvet Underground och Andy Warhol till hans första stapplande steg till att bli soloartist. Det konstiga är att Mick Wall mest skriver om hur patetisk, självupptagen och osäker Reed var under dessa år. Det är möjligt att så var fallet men han lyckades ändå skapa oförglömlig musik. Det glöms nästan bort i sammanhanget. Men helt klart är att hans karriär var allt annat än spikrak. Hans skivor hamnade sällan högt upp på listorna och med undantag av Walk on the Wild side från Transformer 1972 fick han aldrig någon riktigt stor hitlåt. Trots detta lyckades han med tiden bli riktigt stor men hur detta gick till lyckas Mick Wall inte förklara. Inte ens Velvet Underground sålde några skivor på 1960-talet men har sedan dess sålt miljoner. Lou Reed var bevisligen väldigt musikaliskt begåvad och vågade pröva nya idéer före någon annan. Mot slutet av boken försöker Wall på något sätt släta över sitt raljerande över Lou Reeds personlighet och hyllar honom istället för flertalet skivor. Bland annat tror han att Lulu som han gjorde med Metallica kommer betraktas som ett stort mästerverk i framtiden. Själv har jag aldrig orkat lyssna igenom skivan. Den låter förfärlig i mina öron.

 

 

David Bowie i Berlin

Den gångna helgen tillbringade jag i Berlin med några vänner. Bland annat gick vi en guidad tur i David Bowies fotspår. Han bodde nämligen här under två år i mitten på 1970-talet. Han kom dit 1976 från att ha bott i Hollywood en tid och var fast i ett omfattande kokainmissbruk. Dessutom var hans karriär i en rejäl svacka och han hade ont pengar. Men i Berlin fick han ordning på sitt liv och tillsammans med producenten Brian Eno komponerade han skivorna Low, Heroes och Lodger. Dessa brukar idag benämnas som Berlintriologin. Framförallt de första två blev stora kommersiella framgångar. Mannen på bilden nedan heter Philippe och står framför den byggnad som rymmer den legendariska Hansa Studion. Där inne har förutom David Bowie även artister som Depeche Mode, Iggy Pop, U2 och svenska Kent producerat skivor.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Hansa_Tonstudio

I Berlin hjälpte även Bowie Iggy Pop med hans karriär genom att producera två av hans mest framgångsrika skivor: Lust for Life och The Idiot. Lust for Life är Iggys bästa och kommersiellt mest framgångsrika skiva.

Det är intressant att konstatera att fortfarande har tiden i Berlin stor betydelse för Bowie. På senaste skivan (The Next Day) som kom 2013 sjunger han om staden och videon till singeln Where are We Know? är delvis inspelad där. Låten inleds med raderna:
"Had to get the train
From Potsdamer Platz
You never knew that
That I could do that."
Potsdamer platz är idag ett stort torg mitt i centrum men under tiden då staden var delad var detta mitt i gränszonen och ingen fick vistas där.
Senare sjunger han:
"Twenty thousand people
Cross Bösebrücke
Fingers are crossed
Just in case"
Detta handlar om de första 20 000 människor som tog sig över från öst till västsidan den 9 november 1989. De visste inte säkert om de någonsin skulle få återvända och få återse sina familjer. De hade passerat gränsen utan att ha de "rätta pappren" och tog därmed en stor risk. Men att de vågade och det skulle få avgörande betydelse för de kommande dagarnas utveckling som ledde till Berlinmurens fall.

Svårt att se att det verkligen är en musikstudio där inne. Men den ligger alltså inte på första våningen utan innanför de höga fönstren på våningen ovanför.

Bilden är tagen utanför David Bowies gamla lägenhet i Berlin

Record Store Day 2015

Jag besökte som vanligt Bengans på Record Store Day i lördags. Det var otroligt mycket folk på plats och de allra flesta handlade vinyl. Jag gillar idén med alltsammans men har till skillnad från många andra svårt att bli riktigt begeistrad över utbudet. För er som inte känner till konceptet så släpper skivbolagen ett stort antal skivor i begränsad upplaga för just den här dagen. Det mesta är på vinyl men det förekommer också en del cd och kassetter (!). Exakt hur många skivor det handlar om vet jag ärligt talat inte men jag såg någon siffra att det handlade om mer än 700 unika titlar. Men nu till min kritik mot det hela. Jag är i regel inte beredd att betala 129 eller ens 99 kr för en singel. Hur begränsad upplagan än är. Inte heller tycker jag det är så intressant med Bruce Springsteens första sju skivor på vinyl och då tillhör jag ändå ett av hans största fans. Dessa skivor kan man hitta i nästan vilken fyndback som helst. Likadant är det med många av dessa "unika" släpp. Skivorna går att hitta begagnade till ett betydligt lägre pris. Till sist tycker jag att det hela har blivit så hysteriskt. Fem över tio var redan många titlar slut (de öppnade tio). Trots detta går jag ändå dit. För jag gillar som sagt idén med att stötta de få skivaffärer som finns kvar.
Vad jag köpte? På Bengans köpte jag Black Keys El Camino. Sedan åkte jag till Majornas skivhall och det var en upplevelse. Vilket sortiment! Osannolikt mycket bra begagnad vinyl till vettiga priser. Där köpte jag såväl Dire Straits som War med Eric Burdon. Ja, det kanske inte är så originella val men det är bra skit.
Lite smolk i glädjebägaren var att jag sedan upptäckte att Black Keys-skivan var bucklig. Faktum var att den var nästintill ospelbar. Kanske är det en effekt av att efterfrågan på vinyl nuförtiden är så stor att produktionen blir lidande. Vad vet jag? Jag läste i alla fall en artikel om att det knappast är några nya maskiner som pressar skivor. http://www.svd.se/kultur/hart-tryck-pa-vinylfabrikanter_3961766.svd Jag åkte i alla fall tillbaka till Bengans idag och bytte till mig ett ex av Thåströms nya skiva istället. Kunde då konstatera att de måste sålt många tusen skivor i helgen. Det var minst sagt utplockat. Den fysiska skivans död känns ganska avlägsen när man bor i någon av landets storstäder. Men det är förstås inte den breda allmänheten som konsumerar musik på det här viset. Det är män i storstäder med musiken som sin stora hobby. Alltså sådana som jag själv.



 

Just nu på stereon

Jag kom över en minst sagt billig vinyl med Warren Zevons Transverse City på Tradera. Omslaget är hiskeligt fult men skicket är gott och jag betalade bara 14 kr + porto. Skivan är svår att få tag i. Den är inte återutgiven på cd som så många av hans andra album. Inte heller finns den på Spotify. Misstänker att det beror på rättigheter. Han låg vid den här tiden på Virgin records och de har inte givit ut några av hans skivor från andra halvan av 1980-talet. På nätet framgår att Mike Campbell från Tom Pettys band The Heartbreakers spelade gitarr dessutom körade Neil Young på studioversionen. Hyfsade kompmusiker. Här kommer ett klipp med singeln Splendid Isolation från David Letterman show.

 

Viva hate och Afzelius

I Peter Birros senaste serie Viva Hate dyker karaktären Sören upp. Han är en minst sagt osympatisk typ som älskar Björn Afzelius. Jag har funderat på om Birro tagit med detta för att han också vill driva med Afzelius eller om det är en slags hyllning? Det svårt att begripa. Serien hade vissa kalkonartade inslag även om tidsandan och musiken (Cult, Cure, Smiths etc) ligger mig varmt om hjärtat. Men kan inte låta bli att tycka att dialogen kändes som konstlad och övertydlig.