Foo Fighters på Ullevi

Jag hade inte tänkt gå på Foo Fighters men i torsdags såg jag att flertal biljettsajter reade ut plåtar. De hade nog felbedömt intresset och köpt på sig för många biljetter. Hur som helst fick jag och brorsan tag i två biljetter till halva priset. Jag har sett ett antal konserter i mitt liv. Men gårdagskvällens Ullevispelning med Foo Fighters tillhör en av de märkligare. Jag undrar om det finns någon förutom David Grohl som skulle fortsätta en spelning med ett brutet ben? Det kommer förstås skrivas spaltmeter om detta men när han kom in på båren första gången blev jag nästan tårögd. Han är verkligen One of a kind! Neil Young ställde in när spelningen på WOW 2013 när hans gitarrist skadade fingret. Med den besvikelsen i färskt minne trodde jag att det var dags att gå hem efter en och halv låt. Jag såg direkt att han föll riktigt illa och hans medmusikanter var ordentligt tagna. Att ramla av scenen och handlöst falla 4-5 meter är nog för att knäcka de flesta (och Grohls ben) men inte lusten att spela rock n roll!
Här två filmer som illustrerar alltsammans den första har min gamla kompis Jonas laddat upp. Den har redan nästan 50 000 visningar.

 

 

 

Sommartider

Sommaren är sakta på väg men det tar tid. Idag skiner i alla fall solen och det får man vara glad åt. En vecka till sedan är det sommarlov för barnen och om knappt två månader sedan ska jag börja arbeta igen. Det gick undan den här gången. Ett par månaders föräldraledighet sedan var det tillbaka i hjulet igen, men det känns rätt okej trots allt. Kan ju inte gå här och skrota hur länge som helst.
Såg Elfsborg förlora i hoppborgen igår. Blåvitt tar nog hem guldet om de får behålla Lasse Vibe. Det är målskyttarna som avgör det. Eller i Elfsborgs fall, avsaknaden av en målskytt.
Jag kollar på Game of Thrones också. Oerhört spännande serie men det är minst sagt frustrerande att de onda krafterna segrar gång på gång. Ibland känns det förstås som att det är så i verkliga livet också. När IS skördar nya framgångar, de rika blir allt rikare, gängen skjuter på varandra i förorten och Putin skramlar med sina vapen. Samtidigt måste man förstås tro att det goda segrar till slut.
Lundell är igång och bloggar igen. Han har åsikter och synpunkter om det mesta. Jag håller inte alltid med honom men det gläder mig att han har insett Annika Norlins storhet. Den här konserten på Way Out West var kanske förra årets festivals bästa:

 

I år hoppas jag istället mycket på Patti Smith, First Aid Kit och så Florence + The Machine förstås. Det är helt enkelt kvinnornas år i år.

Några rader om BB King

BB King dog för några dagar sedan. Han var närmare 90 år så det kanske inte var så oväntat men ändå sorgligt förstås. Jag såg honom och hans "Lucille" i Scandinavium för några år sedan. Det var hans sista stora turné. I min värld var BB King den sista av de tre riktigt stora bluesgitarristerna där John Lee Hooker och Muddy Waters var de andra giganterna. Det är lite skumt att erkänna att allra mest förknippar jag honom med hans samarbete med U2 och deras Rattle and Hum skiva. Han hade förstås en enastående karriär långt innan dess. Här är en livespelning från 2001 där han framför sin kanske mest kända låt The Thrill is Gone. Han var minst sagt grym på att spela gitarr.

 

Lyckad Velvet Underground kväll på Trädgårn

Först och främst är det lite skumt att gå på konsert en måndag. Den riktiga feststämningen vill inte riktigt infinna sig när de allra flesta har en lång arbetsvecka framför sig. Men jag tror knappast någon i publiken ångrade att de gick för att höra Ebbot, Nina Persson och Magnus Carlsson framföra Velvet Undergroundlåtar på Trädgårn. Några av landets mest kända sångare behöver knappast någon närmare presentation. Bandet var också riktigt bra. Särskilt imponerad var jag av gitarristen Tommy Sahlin (tror han hette så) som bjöd på några riktigt sköna solon. Ebbot framförde Velvets kanske största hits såsom Venus In Furs, Heroin och Waitin´For My Man. Den senare var kvällens verkliga höjdpunkt. Magnus Carlsson sjöng oklanderligt men nog kunde han släppa lös lite mer och kanske knäppa upp kavajen? Nina Persson låter knappast som Nico men gjorde ändå en tämligen habil insats. Sista numret (Temptation Inside Your Heart) framförde de tillsammans och nog hade man velat se mer av den varan. Jag filmade några sekvenser som jag lagt ut på Youtube:

Badgers drift no more

Jag har med förtjusning läst Ulf Lundells blogg de gångna månaderna. Det har varit underhållande. Mest för man till skillnad från det som står i hans böcker inte behöver fundera över vad som är dikt och verklighet. Bloggen har varit Lundells egna tankar och erfarenheter. Visst kan man hävda att det bara är hans bild av verkligheten men jag tror ni fattar vad jag menar. Han har visat sig vara en ganska grinig gubbe med små vardagsbekymmer. Väder och vind står inte sällan i fokus så som man kan förvänta sig för en 65 åring på landet. Samtidigt är han förstås en levande legend som jag har följt i mer än 20 år och med en karriär som varat betydligt längre än så. Faktum är att han firar 40 års jubileum i år. Jag ser honom framförallt som musiker men för många andra är han lika mycket författare. Nu har han i alla fall bloggat klart för den här gången. Förhoppningsvis kommer han tillbaka någon gång. Annars får vi glädja oss åt att han ska ut på sommarturné som vanligt.

http://www.ulflundell.com/badgers-drift/

Lundells bästa skivor (i mitt tycke):
Den vassa eggen (1985)
Måne över haväng (1993)
På andra sidan drömmarna (1996)
Män utan kvinnor (1997)
Men sånt där varierar förstås över tid...

Lite småroligt att konstatera att när han spelade in den här var han lika gammal som jag är nu. Lyckligtvis brottas jag inte med samma problem som han hade då.