Håkan Hellström * 4 Ullevi

Jag måste bara skriva att det är något mycket konstigt med att han kan fylla Ullevi fyra kvällar i rad. Ca 280 tusen människor. Halva Göteborg eller nåt i den stilen. Även Lundell tog upp det när han spelade på Trädgårdsföreningen i helgen. Hur är det möjligt? För att sedan fundera över varför aldrig Dylan fyllt Ullevi - men det har han ju, tillsammans med Santana 1984.
http://sonicmagazine.com/2016/06/11/ullevi-inifran/
Lundells mellansnack var på det hela taget inte helt genomtänkt alla gånger. Han har åsikter om det mesta och vill gärna ventilera detta. Samtidigt lät musiken riktigt bra. Han spelade till och med Öppna Landskap. Undrar om det var första gången jag hört honom spela den trots att jag sett honom så många ggr. Den här gamla dängan spelade han också:

Amason - Marry Me Just For Fun

Svårt förtjust i Amason efter WOW. Videon är skum men låten är grym. Nya skivan Galaxy I kom i förra veckan. 

 

Way Out West 2019

Dags att summera året festival. Det saknades riktigt stora dragplåster i år och det var förstås därför det inte heller blev utstålt för första gången på länge. Det märktes att det nog var 5 000 färre besökare än vanligt i år, men Luger har ju inte redovisat några siffror så vem vet? Vi som var där fick ändå se och uppleva en hel del bra musik. The Cure, Daniel Norgren, Amason och Viagra Boys var höjdpunkterna i mitt tycke. Av någon anledning spelade såväl Deportees och Mariam Bryant på Bananpiren mitt i natten och dit kan ju inte gärna en småbarnsförälder bege sig.
När det gäller The Cure är jag uppriktigt imponerad av att de kan låta så bra fortfarande. När jag växte upp fanns det en hel drös depprockband; The Cult, Sisters Of Mercy, The Mission, New Order, Depeche Mode, Bauhaus m.fl. Några av dessa håller förstås fortfarande på men Depeche Mode och The Cure är i en klass för sig. Robert Smith sjunger minst lika bra som 1985 och ljudmässigt finns det inte heller något att klaga på. Det enda jag kan invända mot spelningen är att några av 1990-tals låtarna inte riktigt håller måttet och att de verkar minst sagt trötta på att spela Friday I´m In Love.

Vi var många som på lördagskvällen gick och väntade på Viagra Boys. De började spela kl 23.00. Det är nåt vansinnigt tilltalande med ljudbilden. Saxofoner som larmar och en tung bas. Vad mer kan man begära? Sedan är förstås sångaren Sebastian Murphy en underhållare av rang. Man vet inte riktigt vad han ska hitta på. Den här kvällen hade han med sig Vodka och Redbull som han framgångsrikt blandade i munnen. Först en klunk av det ena och sedan en av det andra. Det är naturligtvis en del av showen men han få se upp. Om man sett Pete Doherty och Shane MacGowan vet man hur illa det kan gå.

Funderar lite över det här med sponsringen. Jag hinner knappt komma innanför grindarna innan jag får en dosa nikotin i handen. Inte snus utan nån annan variant med mintsmak som visar sig vara ännu starkare. Hur kan det vara ok med festivalens profil? Och när vi ändå är inne på det - är Coca-Cola helt rumsrena nu? Nästa år kanske Shell dyker upp på festivalområdet. Eller varför inte Svensk Fågel? Kyckling är ju nästan vegetarisk föda eller hur?

Zelmani i det lilla formatet

För drygt 15 år sedan såg jag och min fru Sophie Zelmani på Storan. Vi var nykära och jag minns att det var fantastiskt bra. När vi flyttade ihop hade vi tre skivdubletter. Det var Nirvanas Unplugged och två av Zelmani. Men precis som så många andra har jag mer eller mindre slutat lyssna på henne. Inte för att hon slutat göra musik för hon har idogt fortsatt släppa skivor med jämna mellanrum, men det hennes karriär har gått i stå. Hennes första 5 skivor sålde guld. Nu får hon spela på Lisebergs minsta scen, polketten. Det gör inget, för formatet passar henne utmärkt, men hon förtjänar mer uppmärksamhet. Egentligen är det oklart varför det blivit så här. Jag har lyssnat på singeln "Only a Miracle" från senaste skivan och det låter fortfarande mycket bra, men hennes musik har svårt att nå ut nuförtiden. Det är knappast musiken som spelas på radio eller några uteställen. Sedan är förstås variationen begränsad. Hon låter likadant idag som 1995 men det gör ju många artister utan att publiken tröttnar. Jag läser några intervjuer på nätet där det står att hon numera har svårt att försörja sig på musiken. Det känns inte riktigt rättvist.

Hur var konserten då? Jo, hon började med att presentera bandet. Det är gulligt på något vis och kontrasten till Dylan som jag såg för några veckor sedan kunde knappt varit större. Han sa ingenting till publiken och brydde sig inte alls om att presentera sina medmusikanter. Zelmani vill inte överglänsa någon och till en början ser hon inte direkt ut att trivas på scenen. Gitarristen och producenten Lars Halapi står där vid hennes sida som han gjort under hela hennes karriär och han är verkligen duktig men det är ju hon med. Vid ett tillfälle får publiken önska låtar. Det slutar lite dråpligt med att hon får läsa texten från mobilen. Hon har knappt spelat låten förut men publiken gillar gesten. Samtidigt låter det betydligt bättre när hon spelar Dreamer, If I Could och So Long. Och mot slutet av konserten verkar hon till och med trivas på scen. Jag hoppas inte det dröjer innnan vi får se henne igen.

Köpte senaste skivan efter konserten :)

Dylans band mer samspelta än någonsin

Jag hade visst inte skrivit något om Bob Dylan i Scandinavium. Det har varit för mycket annat. Semestern har ju börjat. 😉 Jag kan i alla fall konstatera att hans medmusikanter är mer samspelta än någonsin. Däremot håller jag inte med alla som påstår att han sjunger bättre än på flera år. Hans röst låter ärligt talat inget vidare . La upp några filmer på Youtube som det är det många som kollat på redan. Dessutom har jag fått flera nya prenumeranter. Roligt!