Var väl sådär. Han verkade väldigt självupptagen. Samtidigt verkar han ju medveten om det själv. Men filmen var rörig och osammanhängande. Jag hade helt enkelt förväntat mig mer. Men i ärlighetens namn kanske man inte kan ha så stora krav på en film om en snubbe som under filmens inspelning hamnar både på psykakuten och ett rehabiliteringshem för missbrukare?
Det är svårt att göra en bra musikdokumentär. Få lyckas. The Filth and the Fury är ett exempel. Jag såg den på Hagabion här i Gbg. På samma rad satt Micke Dubois eller "Svullo" som han kallades med hela svenska folket. Han skrattade hejdlöst och kunde inte sitta still. Hela raden vibrerade och gungade. But who could blame him? Den var mycket underhållande. Inte minst när de ständigt avfärdade alla som de haft att göra med det föga smickrande: "Well he was a cunt!"
En annan bra dokumentär är givetvis Scorses "The Last Waltz", filmen om The Bands sista spelning. Jag minns att jag såg den första gången med min dåvarande flickvän på Cinemateket på Draken. Jag njöt och hon led.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar