Igår visade SVT första delen av dokumentären
Crossfire Hurricane. Den behandlade bandets första tid mellan 1962 fram till Brian Jones död 1969. Jag hade högt ställd förväntningar men upplevde filmen som något rörig. Många klipp på hysteriska fans som tog sig upp scenen under konserterna, jagade bandet på flygplatser eller tågstationer osv. Jag förstod att det var detta kaos man vill förmedla och det lyckades man med. Problemet var att musiken hamnade i skymundan. Visst nämndes att The Glimmer Twins (Richards-Jagger) hade problem att skriva sina egna låtar till en början. Man nämnde att Brian Jones bidrog allt mindre på slutet och att många av låtarna behandlade dåtidens frågor men det visste vi ju redan. Jag ville ha mer! Jag har sett liknade dokumentärfilmer om The Beatles och då har man fått höra precis allt - nästan i alla fall. Kanske hade jag för högt ställda förväntningar på en film som ska försöka sammanfatta en 50-årig karriär. Hur nu det är möjligt när det bara återstår 55 minuter till de resterande 43 åren?
Vid ett tillfälle i filmen nämndes att många unga flickor kissade på sig för att de var så entusiastiska. Faktum är att kisset rann i små bäckar längs med raderna. Åtminstone påstods det så i filmen. Jag tycker det låter osannalikt men så såg jag det här klippet och kunde konstatera att kvinnan i bakgrunden nästan låter lika hysterisk 2012 som flickorna gjorde 1964.
Det här klippet var också lite roligt:
Tack för videotipset, vem gillar inte Mick Jaggers rangliga ben liksom? Kul att ha hittat din blogg förresten, på listan att läsa när uppdateringar finns :)
SvaraRaderaTack själv! Din egen sida verkar välskriven och intressant. Ska lägga till den i min egen lista.
Radera