Birdman - inte unik men sevärd

Den gångna veckan har jag både varit på teater och bio. Det sker verkligen inte ofta när man har tre småbarn. På Göteborgs stadsteater såg jag Fosterlandet som handlade om finska krigsbarn. Den var mycket sevärd men något lång. Man gick därifrån och undrade hur i hela friden man kunde komma på en så dum idé att skicka iväg barn utan föräldrar till ett främmande land. De flesta av de drygt 50 000 barn som skickades lär ha blivit traumatiserade av flytten och föräldrarnas svek. Fortfarande 70 år senare brottas familjerna med konsekvenserna eftersom barnen blev vuxna och fick egna barn så småningom.

Jag har även varit och sett filmen Birdman. Den var minst sagt annorlunda men såklart jättebra. Skam vore väl annars när den nyligen tilldelats fyra Oscar, varav en för bästa film. Samtidigt vet jag inte riktigt om jag gillar de övernaturliga inslagen men den var häftigt filmad. Somliga hävdar att den är unik i sitt slag. Själv minns jag filmen Snake Eyes av Brian De Palma med Nicolas Cage i huvudrollen. Den var filmad på ett liknande vis med långa svepande tagningar där kameran rör sig fritt i höjd- och sidled och minimalt med synliga klipp. Även i Panic Room av David Fincher såg man liknande scener. Men det är klart att de filmerna har mer än 10 år på nacken och var inte särskilt bra.

 

 

Ensam med Bob Dylan

Jag har gått på flera konserter ensam men att också sitta ensam i publiken har aldrig varit med om. Det måste verkligen vara något extra.



Missa inte heller denna krönika. Det är svårt att inte hålla med Fredrik Virtanen om det mesta han skriver.
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/kronikorer/fredrikvirtanen/article20323945.ab

Gradvall träffar Thåström

Journalisten och musikskribenten Jan Gradvall har på uppdrag av Razzia Records låtit intervjua Joakim Thåström. Det finns några som är kritiska till att Gradvall tagit på sig uppdraget eftersom han då inte längre kan ses som en självständig och oberoende journalist. Gradvall själv menar att han av den anledningen valt att inte recensera nya skivan. Jag tycker ärligt talat att det är en rätt tramsig diskussion. Det finns väl knappast någon svensk musikjournalist som skulle våga ställa några särskilt kritiska frågor till Thåström idag? Oavsett på vems uppdrag han/hon arbetar. Om man exempelvis jämför med Kents presskonferens som de hade för några år sedan är detta betydligt intressantare. De satt bara och svamlade och svarade knappt på en enda fråga. På Thåströms Facebooksida är förstås alla väldigt positiva till intervjun. Jag tycker också den är underhållande och kan konstatera att han ser förvånansvärt fräsch ut för att snart vara 60 år gammal. Sedan får man reda på lite saker om hans liv som jag i alla fall inte kände till. Bland annat att han har en dotter och inte gillar engelsk musik och inte sjunger om Harry Potter :). Han är inte är så vältalig som jag kanske hade förväntat mig av hans texter men de sitter han förstås och filar på länge. Till sist kan jag konstatera att jag är glad att författaren JD Salinger aldrig gjorde några intervjuer. Risken är att man hade uppfattat honom som en osympatisk jävel.

Underhållning och bra musik i amerikansk tv

Om man inte tycker svensk tv håller måttet kan man alltid kolla på amerikansk tv. Här kommer några utmärkta klipp från den senaste veckan:



Neil Young and The Roots Who´s Gonna Stand Up

Inte mycket filmfestival

Det blev inte så mycket filmfestival för mig i år. Med tre små barn (där två dessutom fyller år mitt under festivalen) får man vara glad om man hinner se en film. Jag hann med två. En ungersk science fiction som var helt obegriplig och en amerikansk independentfilm (Listen Up Philip) om en självupptagen författare. Den senare bjöd på några riktigt underhållande scener men jag har alltid svårt för filmer där huvudpersonen är en osympatisk typ. Man bryr sig helt enkelt inte om hur det ska sluta för honom. Flickvännen spelas av Elisabeth Moss är med den stundtals genialiska tv-serien Mad Men. Jag satt halva filmen och funderade var jag hade sett henne förut.



 

Bob Dylan har släppt en ny skiva där han väljer att enbart tolka gamla Sinatralåtar. Han gör sannerligen precis vad som faller honom in, men jag vet inte riktigt om jag finner det tillräckligt intressant för att köpa. Det avviker lite för mycket från Dylans vanliga sound. Kanske är det därför han själv beslutat att skänka 50 000 exemplar till utvalda amerikanska pensionärer? http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/article20220602.ab Förresten kan man inte låta bli att undra varför skivbolaget aldrig någonsin släpper en liveskiva med honom från de senaste 20 åren. Han har trots allt turnerat konstant och det borde finnas precis hur mycket material som helst. Den senaste liveskivan var MTV Unplugged från 1995. Däremot finns det en uppsjö av liveskivor från 1960-70 och 1980-talen. Ja ja, det slutar väl med en jättebox för en halv förmögenhet.