Bästa konserterna 2025

Det är såklart lite märkligt att komma med ett dylikt påstående. Jag har knappast hört och sett allt i år. Men jag har ändå hunnit med en hel del.

• Thåström i februari
• The Dead South i mars
• Anna Ternheim i april
• The The juni
• Sophie Zelmani i juni
• AC/DC i juli
• Way Out West (med Mavis Staples, Iggy Pop, Queens of Stone Age, Kite) i augusti
• Thåström i augusti
• Bob Dylan i oktober
• The Vandoliers och Skinny Lister i november
• Slowgold i november
• Franska Trion i december

Jag önskar det var Bob Dylan som var bäst. Att han vid 84 års ålder plötsligt överraskat oss alla med en nyfunnen energi och vitalitet men det är tyvärr inte sanningen. Han är rejält trött och envisas fortfarande med att mest spela låter från "Rough and Rowdy Ways". Kort sagt han gör som han alltid gjort - sin egen grej! Men han borde kanske lyssna mer på Mick Jagger "Nobody wants to hear your new record!" 😉 Inte heller var AC/DC så bra som de en gång varit även om Brian Johnson och Angus fortfarande rockar och bjuder på en enastående show. Way Out West då? Nja, i stort sett bara intressanta band en dag för oss som gillar gitarrer. Bäst den dagen? Kite såklart, med Janne Schaffer på scen för en stund. 

Men bästa konserten för mig i år var Thåström på Liseberg i augusti. Under våren och sommaren hade han finslipat formen och lyckats få till den perfekta blandningen av gammalt och nytt. Ebba Grön, Imperiet och Thåströms egna låtar i närmast perfekta versioner med bland annat Christian Kjellvander på gitarr. Hatten av för mr T! 

Slowgold rockar som ingen annan! En kvinnlig Neil Young! 

Franska Trion fick avsluta konsertåret 2025 på Pustervik. Jag hatar inte midsommarafton lika mycket som Matti men låten är fantastisk ändå. 

Kris Kristofferson död

Skådespelaren och musikern Kris Kristofferson gick bort förra veckan. Jag fick förmånen att se honom en gång. Det var bra men han ursäktade sig hela tiden för att han inte spelade gitarren så bra som han ville. Han hade nog höga krav på sig själv. Kanske berodde det på att under hela sin karriär hade umgåtts med Johnny Cash, Wille Nelson och Bob Dylan m.fl? I jämförelse med dem tyckte han sig nog vara en medelmåtta på gitarren. Men han skrev odödliga hits och var oerhört karismatisk. Samarbetet i Highwayman är svårt att inte nämna, Willie Nelson den ende kvar i livet nu. Kan inte låta bli att nämna att Janis Joplin fick en stor hit med Kristoffersons låt Me and Bobby McGee. Men en personlig favorit är den här: 

 

Nej, jag har inte lagt av med bloggandet

Jag har bara tagit en lång paus. :) 

Jag var på Pustervik för två veckor sedan och såg Les Big Byrd. Jocke Åhlund påstod att det var publikrekord. Det är mycket möjligt för det var sjukt mycket folk. Hur lät det då? Jo, det lät hyggligt men de är på något sätt inte lika bra som de hade kunnat vara. Det finns mycket potential, men somliga låtar rycker man bara på axlarna åt, andra är väldigt bra. Ojämnt är väl ordet jag letar efter. Jag hade önskat att de gjort en skiva med enbart svenska texter. 

Ullevikonserterna lyser med sin frånvaro i år. Gotevent påstår att det inte så många stora artister som turnerar. Det är naturligtvis rena falsarierna. Metallica och AC/DC reser runt i Europa, Taylor Swift och Springsteen kommer till Stockholm. Personligen är jag mest ledsen över att de inte lyckats boka Pearl Jam som precis släppt en ny skiva och är på världsturné. Way Out West ser i alla fall väldigt lovande ut 2024. I år kommer bland annat The National, PJ Harvey, Queens of Stone Age och en massa annat.

 

Stones och Beatles fortfarande aktuella efter 60 år

Keith Richards fyllde 80 år igår. Otroligt med tanke på hans tidigare liv men han har också numera lagt av med både sprit och cigaretter. Det gav honom nog ett par extra år. Lyssnar på livelåtarna till Hackney Diamond (som ges ut nu lagom till jul) och kan konstatera att de fortfarande låter som de ska. Ny turné i USA är också inbokad. En video till nya singeln Mess It Up kommer inom kort. Det kanske är den bästa låten på nya skivan så det ser vi fram emot. 

Har inte skrivit något om Now And Then. Egentligen är det ju inte en Beatleslåt utan en Lennonlåt men det spelar mindre roll. Jag har lyssnat sönder den under hösten. Fantastiskt bra! Hamnade i en diskussion på TikTok om vem som var bäst låtskrivare i Beatles. De flesta verkar hålla på Paul nuförtiden. Egentligen en löjlig diskussion för det var ju samarbetet med Lennon som var grejen. Att de sedan hade George Harrison också gjorde dem till den bästa gruppen någonsin.  

Robert Ellis avslutade Europaturnén på Pustervik

Robert Ellis spelade på Pustervik i Göteborg på tisdagskvällen. Det var sista kvällen på turnén. Med sig  hade han Belaver som agerade förband. Belaver är en habil sing and songwriter men han verkade trött efter sitt födelsedagsfirande dagen innan. Han och Robert Ellis hade tydligen känt varandra i mer än 15 år. Allt detta och mer därtill fick vi information om när Ellis snackade mellan låtarna. Det var en ganska liten skara människor som slutit upp framför Pusterviks lilla scen. Kanske ett 50-tal åskådare, men de som var på plats verkade känna till honom väl och ropade glatt upp favoritlåtar när han bad om detta. För egen del hade jag inte lyssnat så mycket innan. Bortsett från hiten Good Intentions då som jag gillat skarpt en längre tid. Men dagarna innan lyssnade jag igenom större delen av hans katalog på Spotify och tvingades konstatera att jag gillar låtarna från hans andra skiva The Lights from the Chemical Plant bäst. Den här kvällen tyckte jag förutom redan nämnda Good Intentions att California och Nobody Smokes Anymore utmärkte sig mest. Dessutom kunde jag konstatera att Ellis är grym på gitarr men nästan ännu bättre på piano. Hoppas nu bara att jag kan få se honom med ett band nästa gång för då skulle det säkerligen låta ännu bättre. 

Musiksommaren 2023

Sommaren 2023 blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. Den började så bra med sol och värme men under juli och augusti månad har lågtrycken avlöst varandra. För närvarande härjar stormen "Hans" och det har fallit rejält med vatten de gångna dygnen. Tur att det finns bra musik att glädjas åt. För egen del har det varit någon form av rekord av besökta spelningar i sommar. Detta trots att Sthlm Americana gick i konkurs i början av juni. Roligast var det nog att få återse Springsteen & E-street Band på Ullevi. Det finns få artister som gör mig på så gott humör. Här kommer ett axplock av videos som jag tagit i sommar: 

Till helgen blir det Way Out West. 

RIP Lisa Marie Presley, Jeff Beck och David Crosby

Året har börjat ganska dystert med många tråkiga dödsfall i musikvärlden. Det började med Elvis dotter Lisa Marie Presley och därefter följde Jeff Beck och nu också David Crosby. Lisa Marie var naturligtvis värst med tanke på att hon bara var 54 år. Samtliga tre har varit väldigt synliga i olika offentliga sammanhang ända in i det sista. Lisa Marie besökte Golden Globe Galan bara några dagar innan sin död. Bilderna på henne i därifrån tyder emellertid på att hon inte mådde så bra, men att hon skulle dö några dagar senare känns ändå overkligt. Jeff Beck gav ut en ny skiva och turnerade med Johnny Depp under förra året. De två spelade stod på en scen tillsammans så sent som i slutet av november. Ett rätt udda samarbete egentligen med tanke på att Johnny Depp, åtminstone i jämförelse med Jeff Beck, har något begränsade gitarrkunskaper. Frågan är hur Johnny nu hanterar det faktum att hans vän gått bort? I ett flertal intervjuer har han vittnat om att Jeff och hans fru tagit hand om honom nu på senare år när karriären gått i stå och hans drickande spårat ur. David Crosby släppte en ny skiva 2021 och har på senare år haft ett samarbete med Rolling Stone Magazine, kallat Ask Croz dit man kunnat vända sig med allahanda frågor. Ask Croz - YouTube Han förefaller varit en rätt "go gubbe" men enligt en bekant till mig ska han tydligen ha varit svår att samarbeta med. Om detta vittnar det faktum att så få av hans före detta bandkamrater uttalat sig om hans frånfälle. Men har de inget snällt att säga är det väl lika bra att de håller tyst. I en av sina sista intervjuer uttalade han sig om sina bandkollegor i Crosby, Stills, Nash and Young och var då både ångerfull och försonande. 

Jag har förresten hittat en rätt rolig Youtubekanal. Det är en ung tjej som heter Abigail som lägger ut korta filmer om sina favoritskivor från 1960-70-talet.

Västsvenska artister mot cancer 2022

I helgen gick vi på Göteborgs konserthus och såg Västsvenska artister mot cancer. Det var tredje gången arrangemanget anordnades men pandemin har ställt till det, så nu var det några år sedan. Inramningen var stundtals lite stel med en konferencier och intervjuer med såväl forskare som föreståndaren för Jubileum klinikens cancerfond, men de gör bevisligen ett imponerande jobb så det är väl inte så mycket att orda om. Artistuppbådet var kvällen till ära väldigt starkt. Eller hur låter det med Miriam Bryant, Albin Lee Meldau, Bror Gunnar Jansson, David Urwitz, Olivia Bergdahl, Matilda Sjöström och Daniel Lemma? Till råga på allt fanns ett grymt husband på plats. Kvällens stora överraskning, åtminstone för mig, var poeten och författaren Olivia Bergdahl som verkligen levererade med en berörande text och dikt om sin egen cancersjukdom och behandling. Hon fick också den starkaste applåden och responsen från publiken. Annars sjöng såväl Albin Lee Meldau som Miriam Bryant oklanderligt. Den senare sjöng sin sista låt som en hyllning till Sven-Bertil Taube som tyvärr gick bort i helgen. 

Bob Dylan i Scandinavium

Jag har varit värdelös på att uppdatera bloggen på sistone. Jag var på Bob Dylan förra veckan. Jag har sett honom ett par ggr nu. 81 år gammal staplar han mest fram mellan låtarna. Efter konserten i Sthlm påstod en recensent att han inte är bra på att spela piano. Det är helt fel. Han spelar oklanderligt. Men gillar jag 2022-års sound? Han låter nämligen aldrig likadant. Låtarna och repertoaren förändras hela tiden. Jag såg honom senast 2019 men nu låter det helt annorlunda. Personligen tycker jag att det är för mycket piano och för lite gitarr. Det är jämntjockt och långsamt. Han verkar inte ha lyssnat på Mick Jaggers råd "Nobody wants to hear your new record" utan spelar Rough and Rowdy Ways från början till slut. För egen del tycker jag kvällens höjdpunkter är I Gotta To Serve Somebody och I’ll Be Your Baby Tonight då svänger det rejält och vi är tacksamma att få vara där och höra honom en sista gång. Trots att jag gått på spelningar i mer än 30 år har jag aldrig varit tvungen att låsa in min mobil i en påse som på den här konserten. Det gör att ni dagen till ära får nöja er med några filmklipp från sommarens Way Out West och från 2019.

Rammstein bjöd på en makalös show på Ullevi

Jag tänkte att jag skulle skriva några rader om Rammstein som spelade tre kvällar i rad på Ullevi 28-30 juli. Jag var där på fredagen vilket åtminstone enligt GP:s recensent var den bästa av de tre kvällarna. Jag har svårt att uttala mig för jag var ju bara där den kvällen. ;) Jag har sett dem en gång förut och det var på Hultsfredsfestivalen för tjugo år sedan. Helt ärligt kommer jag inte ihåg så mycket från den kvällen förutom att det var mycket pyroteknik på scen. Den här gången var det också mycket av den varan, för att inte tala om rök, eld, badskum(!) och konfetti. Alltsammans påminde stundtals om en varieté eller teaterföreställning. Åtminstone när de släpade upp en jättelik barnvagn och eldade upp barnet. Sjuk humor! Personligen tyckte jag ljudet var på tok för högt inledningsvis. Det kändes i bröstet och hela kroppen vibrerade. Jag har en app på mobilen som kan mäta decibel och den visade som mest 105. Hur som helst blev det bättre med tiden. Mer nyanser och inte så hög bas som det var i början. Showen lär vara densamma kväll och efter kväll och det kanske inte är så konstigt eftersom sceneffekterna är så spektakulära. Det går helt enkelt inte att ändra på konceptet hur som helst. De spelar alla hits såsom Mein herz brennt, Du hast, Ausländer, Engel och min personliga favorit Radio. Min enda kritik mot föreställningen är väl att skärmarna var i minsta laget i förhållande till arenan. Satt man så långt ifrån som jag gjorde var det stundtals svårt att se vad som skedde på scen. Men det var förstås självförvållat att eftersom jag köpt sittplatsbiljetter. 

Jag missade dessvärre Stones kanske sista spelning på svensk mark i söndags. Jag hade helt enkelt ingen möjlighet att åka då jag skulle jobba den här veckan men enligt mina vänner som var där var det oväntat bra. 

Sthlm Americana - Sveriges trevligaste musikfestival!

Jag läste nån krönika att Sthlm Americana inte var jämlik. Det var för få kvinnor och alldeles för många vita medålders män. Det må vara fallet men jag kan nästan garantera att de kvinnor som var där hade en lyckad vistelse, alldeles oavsett om de var på eller utanför scen. Sthlm Americana är nämligen den trevligaste, vänligaste och mest positiva festival man kan tänka sig. Vakterna behövde inte direkt jobba ihjäl sig om man säger så. Stöter du till någon av misstag ber den och sannolikt du själv också om ursäkt, alldeles oavsett vems felet är. Och på en festival sker det i ärlighetens namn ganska ofta eftersom det är så mycket folk omlopp och alla inte är helt nyktra. Men på Sthlm Americana återfinns en genuin känsla av att alla vi som är där är där för vår kärlek till musik i alla dess former. Dessutom är vi i år extra svältfödda på levande musik efter två års pandemielände. 

Vad var då bäst? Ja, det är svårt att svara på eftersom jag inte hann se allt. Men jag såg ett försvarligt antal konserter och måste säga The Dead South och Vandoliers var mina absoluta favoriter. The Dead South för att de är så oerhört musikaliska och samspelta och Vandoliers för röjet och spelglädjen. Men det var många artister som var bra: Baskery, Shovel & Rope och The Felice Brothers för att nämna några. Däremot tyckte jag Johan Airojoki och Malmfältens rockklubb verkade lite trötta men det kan förstås hänga samman med att jag såg dem på Pustervik en vecka innan. De var så oerhört bra då att detta kändes lite tamt i jämförelse. Jag hade hört mycket om David Ritschard och minns hur han gick runt på festivalområdet  i sin träningsoverall på Sthlm Americana 2019. Spelningen påminde mig inte så lite om när jag såg mina barndomskamrater spela i det lokala punkbandet på fritidsgården. Ungefär halva publiken verkade bestå av Ritschards vänner och bekanta. Och i ärlighetens namn är väl Münchenbryggeriet så nära en fritidsgård man kan komma för söderkisen Ritschard. Men han har ett bra band och skön humor. "Den här kroppen är ett osponsrat samarbete med OLW!" Ha ha! 

Till sist måste jag bara hylla tjejorna som stod och sålde merchandise. Trots att de stod där från morgon till kväll båda dagarna hade de ett fantastiskt humör. Vi ses 2023! 

Larkin Poe gjorde ingen besviken

Efter en till synes ändlös räcka av inställda konserter pga. av Covid har nu sakernas tillstånd övergått till det normala. Jag har sett flertal bra spelningar under våren. Igår var jag på Larkin Poe på Trädgårn. Larkin Poe kommer från Nashville och är väl på pappret en grupp men det är framförallt systrarna Rebecca och Megan Lovell som står i fokus. De påminner på många sätt om First Aid Kit. Inte bara för att de är systrar som sjunger vackert utan också en för att de har sina rötter i den amerikanska söderns musik. Fast kanske inte lika mycket country som First Aid Kit utan mer blues, bluegrass, bluesrock och americana då. De är väldigt amerikanska men på ett underhållande sätt, de delar in publiken i öst, väst, mellanvästern och södern, förundras över att det aldrig blir mörkt och berömmer publikens respons. Det svänger ordentligt men efter en stund tenderar det att bli väl mycket slidegitarrer för min smak. Men en härlig kväll på många sätt! 

Här är förresten två andra filmer jag spelat in på konserter med Slowgold och Thåström: 

Fredagslåten

 Paul Cauthen nya skiva kom för någon vecka sedan. Fantastiskt bra men videon är ju något skruvad... 

Annars lever jag precis som alla andra med kriget i Ukraina. Undrar hur länge vi ska behöva stå ut med Rysslands agerande? Hur många oskyldiga måste dö innan kriget är över. Deppigt värre. 

The War On Drugs på Annexet

I torsdags var jag och såg The War On Drugs på Annexet. Jag har aldrig varit i lokalen förut och var kanske inte jätteimponerad. Vi stod på läktaren och tur var väl det för annars var sikten allt annat än bra. Ljudet var dessutom ganska risigt. Basen skorrade rejält och det var stundtals en bra bit över 100 decibel. Trots detta var det en helt ok spelning där bandet lyckades leverera alla sina största låtar under ca två och en halv timme. Allra bäst var i mitt tycke Under the Pressure från 2014 års Lost In The Dream. För egen del stod jag under konserten och oroade mig för att Sverige skulle få stryk av Tjeckien i den så viktiga VM-kvalsmatchen på Friends arena, men det ordnade ju upp sig även där till slut. Nya tag mot Polen väntar imorgon. 

Annars läste jag med bestörtning att Taylor Hawkings från Foo Fighters hittats död på sitt hotellrum i Bogota, Columbia där bandet skulle spela samma dag. Det gjorde mig väldigt ledsen för han var verkligen en skön snubbe och fantastisk musiker. Foo Fighters kommer inte bli detsamma utan honom. Här en videosekvens där han sjunger Under Pressure från Ullevi för knappt fyra år sedan. Alltså inte samma låt som jag nämner ovan utan Queen och Bowies samarbete från 1981. 

King of Sweden - Årets bästa låt så här långt

Men trots att han sjunger om vår kung kommer de inte till Sverige på sin Europaturné.  Riktigt tråkigt! 

Polarpriset till Iggy Pop!

Med anledning av gårdagens nyhet att Iggy Pop förärats Polarpriset 2022 kommer här ett klipp jag filmade på WoW 2018. 

Somliga tycker det finns andra som förtjänar priset mer. För egen del tycker jag att det var ytterst välförtjänt. Hans karriär har knappast varit spikrak men han har lyckats förnya sig själv och ge ut en försvarlig mängd riktigt bra skivor under mer än 50 års tid. Intressant att konstatera är att han fungerar som bäst när han samarbetar med andra, alldeles oavsett om det är med The Stooges, David Bowie eller Queens of Stone Age. 

Who Killed KLF?

Efter snart två år är det snart slut med de flesta av restriktionerna. Helt underbart! Förra veckan var det Filmfestival här i Gbg men visningarna var minst sagt glesa och det var ingen vidare festivalstämning. En positiv effekt är ändå införandet av digitala festivalpass. Perfekt för oss med barn som kanske inte alltid kan smita iväg och gå på bio. I lördags kollade jag exempelvis på dokumentären Who Killed KLF? Gruppen var oerhört populär i början av 1990-talet och hade flera stora världshits för att sedan helt försvinna. Det visade sig vara en mycket märklig historia. KLF bestod av två snubbar (Bill Drummond och Jim Cauty) i 30-års åldern som knappast hade något intresse av att bli popstjärnor eller tjäna pengar. Frågan är vad som var deras drivkraft egentligen? Filmen ger knappast några direkta svar och själva är de intresserade av att svara på några frågor men de var helt klart annorlunda. De hade ingen agent, inget skivbolag men lyckades ändå slå igenom på bred front. Deras skruvade och påkostade videos med pansarvagnar och vikingabåtar bidrog förstås till succén. MTV:s betydelse var enorm vid den här tiden. Musiken var en blandning av eurodisco och hiphop med wailande sång, distade gitarrer och tung bas. Knappast min typ av musik men samtidigt hördes deras låtar överallt när jag var 12-14 år. Det sätter förstås sina nostalgiska spår. Hur som helst, efter några enormt framgångsrika år vann de år 1992 en Grammy för bästa brittiska band. Men när duon skulle uppträda på galan släpade de dit ett dödsmetallband som manglade på i fem minuter, alltsammans avslutades med att Bill Drummond sköt av en salva lösa skott mot publiken med en k-pist. Kort därefter deklarerades att gruppen upphört och ingen mer musik skulle produceras och att alla skivor skulle förstöras. Ingen trodde kanske att det var sant men det visade sig stämma. Grammy-statyetten grävdes ner vid Stonehenge mitt i natten (!). Sedan kontaktade de en journalist som de tog med till en ö, där eldade upp alla pengar (ca 1 miljon pund i kontanter) de tjänat i en öppen spis i ett övergivet hus. Journalisten skrev en artikel om saken men den fick ingen större spridning. De flesta trodde nog att alltsammans var påhittat men de hade filmat det hela också. Snart hölls det filmvisningar över hela Storbritannien där de visade filmen och sedan höll öppna debatter. Duon menade att de aldrig varit intresserade av pengar men att allt i musikbranschen går ut på just detta. De allra flesta som gick på visningarna var öppet kritiska och såg deras agerande som både provocerande och korkat. Om de nu inte ville ha sina pengar, varför kunde de inte bara ge bort dem till välgörenhet eller hjälpa fattiga? Detta skulle också bli deras stora eftermäle. KLF; gruppen som brände upp sina pengar utan att kunna förklara till vilken nytta... 

Johan Airijoki - Bäst just nu? 

Woodstock och Hultsfred 1999

Jag kollade på dokumentären Woodstock 1999 i veckan. Den har funnits ute ett tag men nu ligger den också på HBO Max. Trettio år efter den första Woodstockfestivalen 1969 så beslutar sig några entreprenörer för att arrangera en ny stor musikfestival på en gammal flyghangar inte långt från den ursprungliga platsen. Betongen, asfalten och värmen skapar en ogästvänlig inramning. Maten och drycken är svindyr, det finns för få toaletter, duschar och vakter. Till råga på allt så bokar de artister såsom Metallica, Megadeth, Rage Against the Machine, Korn, Kid Rock, Creed och Limp Bizkit som lockar dit en publik som till största delen består av vita unga arga killar i 20-års åldern. Dokumentären är dock vinklad, för det fanns faktiskt rätt gott om andra artister också såsom Willie Nelson, Ice Cube, James Brown, The Roots, Jamiroquai, The Chemical Brothers. Däremot var utbudet av kvinnliga artister tämligen skralt, enbart tre uppträdde; Sheryl Crow, Alanis Morisette och Jewel. 

Festivalen urartade; det blev kravaller, bråk, misshandel och allmän misär. Men det kanske värsta var mängden kvinnor blev våldtagna eller ofredade. När jag tittar på dokumentären kan jag inte låta bli att fundera över om det inte är detta som är Donald Trumps kärnväljare? Eller som en kille säger i filmen "There are a lot of stupid humans around here!" Gruppen Limp Bizkit får en hel del skit. De anklagas för att ha uppviglat massorna till att begå dumheter. Visst kan man tycka det är att gå väl långt. Var och en måste ta ansvar för sina egna handlingar. Men för att återigen göra en koppling till Trump så påminner det hela inte så lite om när han stod och hetsade massorna att inta Capitolium. Jag såg det direktsända talet och sa direkt till min fru att det här kan gå illa. Limp Bizkit träffade jag backstage på Hultsfredsfestivalen 2001 och större idioter får man leta efter. 

Förresten var jag själv på festival 1999, fast i nyss nämnda Hultsfred då. Det hände tråkiga saker även där. Mitt under Holes konsert klämdes en ung flicka till döds. Sångerskan Courtney Love stod och hetsade alla tjejer att komma upp på scen, det orsakade enorma vågrörelser i publikhavet. De tjejer som kom upp på scenen tvingade Love så småningom att ta av sig på överkroppen och visa brösten. Själv gick jag därifrån, inte bara för at det var obehagligt, utan också för att Love sjöng som en kråka. Kolla in videon nedan och spela fram till ca 2.11 så ser ni början på eländet. På samma festival spelade även Marilyn Manson. Jag minns att han pekade ut en kille i publiken som hade vit skjorta och uppmanade alla att döda honom för han var ondskan personifierad. Kanske det säger något om tidsandan? 

Läser att Pugh Rogerfeldt fått en obotlig och dödlig nervsjukdom. Jättesorgligt tycker jag. Såg honom på Liseberg 2019 och då var han i fin form. God jul till er alla!

Nygammalt med Stones, Beatles och Petty

Det har varit många bra återutgivningar på sistone. George Harrisons "All Things Must Pass", The Beatles "Let It Be" (50 år), Rolling Stones "Tattoo You" (40 år) och så Black Keys "El Camino" som firar 10 år. Det är inte svårt att begripa att hur skivbolagen resonerar. De flesta som fortfarande köper fysiska skivor är förstås inte purunga och dessa återutgivningar tilltalar förstås dem. Det är bara att fixa till ljudet lite, lägga på några outgivna låtar och förpacka det hela i snygg låda och ge ut det på nytt. Men jag gillar att skivorna och låtarna får en andra chans och på Tattoo You finns det verkligen några nya låtar som är värda att lyssna in sig på. 

När det gäller Let It Be så ser jag mycket fram emot Peter Jacksons dokumentär Get Back som sannerligen verkar ge ett nytt ljus till inspelningarna. Var gruppen inte alls så osams där på slutet som vi alla fått uppfattningen om? 

Förra helgen var jag på Bio Roy och såg dokumentären Somewhere You Feel Free om hur Tom Pettys skiva Wildflowers spelades in. Klart sevärd för alla som gillar honom. Filmen har premiär på Youtube den 11/11, se länk nedan. Rick Rubin, Mike Campbell och Benmont Tench sitter i trädgården och småpratar varvat med klipp och intervjuer från inspelningarna. Jag hade inte stenkoll på alla detaljer men visste förstås en del. Från början var tanken att det skulle vara en renodlad soloskiva med diverse studiomusiker, men med tiden kom såväl Mike Campbell som Benmont Tench och Howie Epstein från The Heartbreakers att medverka på inspelningarna. Kvar var bara trummisen Stan Lynch, men efter att han uttalat sig kritiskt om låtarna blev han ersatt av Steve Ferrone, som också skulle att ersätta Lynch för gott som trummis i bandet. Intressant är dock att gruppen samtidigt som Tom Petty höll på med Wildflowers var tvungna att spela in två nya låtar till en ny Greatest Hits skiva. Denna utgivning var nämligen en förutsättning för att Petty skulle få lämna sitt gamla skivbolag MCA och gå till Warner istället. En av de två nya låtarna var Last Dance With Mary Jane som alltså blev den sista inspelningen som Stan Lynch medverkade på. 

Anna Ternheim live på Tjolöholms slott

Igår gick vi på Anna Ternheim. Det var bra som vanligt men jag föredrar när hon har ett band med sig. Det blir lätt lite enformigt i längden med bara hon och en gitarr. Även om det här fallet handlade om ganska många olika modeller med olika sound. Men hon medgav själv på slutet att åtminstone Shoreline borde ackompanjerats av ett piano. Nu blev det istället en mäktig a capella version. Jag fick inte på video men väl den här Fleetwood Mac covern: 

Mitt under konserten nåddes jag av beskedet att Charlie Watts dött. Det var sorgligt och förtog lite av stämningen. Det finns ingen som spelar trummor som Charlie och Stones utan honom är verkligen inte samma sak. Men Johan Lindqvist krönika i GP var bara dum. Det finns inga skäl att i en minnstext göra någon slags barnslig jämförelse mellan Stones och Beatles. De var båda fantastiska - men på olika sätt. Att sedan inte Lindqvist förstått Beatles storhet är oerhört märkligt och får åtminstone mig att bli övertygad att han valt fel yrke. 

Med Charlie Watts borta finns inte längre The Rolling Stones | GP