Dåliga skivomslag

Bob Hunds senaste skiva överträffar det mesta jag sett när det gäller att göra dåliga omslag.

Men den här bloggen http://katastrofalaomslag.blogspot.com/ visar att de knappast är ensamma. Faktum är att i jämförelse med några av dessa omslag är Bob Hunds riktigt bra. Kolla till exempel på det här med Kristin Kaspersen:

Skiva på scen

Läser i tidningen att Soundtrack of our lives ska framföra samtliga sina skivor live i sin helhet i sommar. En skiva per kväll. De hakar på en trend som har hållit på en längre tid nu. Van Morrison (Astral Weeks) och Bruce Springsteen (Born to Run) var bland de första att prova på konceptet. Morrison släppte till och med en av sina konserter på skiva och då är ju verkligen cirkeln sluten. I det senaste numret av Mojo kan man konstatera att snart alla artister hakar på den här trenden. Roger Waters från Pink Floyd ska framföra The Wall i sin helhet. Suede ska den 19-21 maj framföra sina tre första album tre kvällar i rad i London. Primal Scream kommer till Hultsfred för att framföra Screamadelica. Skivförsäljningen inte inte varit så svag på decennier ändå vill alla höra sina gamla favoritskivor. För artisterna är det givetvis ett bra sätt att locka publik till sina konserter. Har man gjort en fantastisk skiva kommer många att vilja höra den live. Samtidigt försvinner överraskningsmomentet. När jag går och ser en konsert tycker jag det är en del av spänningen att man inte veta vad som ska hända. Artisterna har i regel en spellista men jag känner inte till den. Dessutom vill jag att just den konserten jag ser ska vara unik (lite töntigt kanske men ändå). Det ska i alla fall finnas utrymme för improvisation som när Bruce Springsteen under de senaste två senaste turnéerna gått runt och samlat in låtförslag från publiken. Det är så det ska gå till. Kvalitén på klippet suger men ni fattar grejen: http://www.youtube.com/watch?v=7aQMMNRqucg
Springsteen har för övrigt myntat utrycket: The whole idea with a concert is to deliver what money can´t buy! Jag kunde inte sagt det bättre själv. Min dröm skulle vara att få se Led Zeppelin framföra sina första två skivor live under en och samma kväll.

Saker som irriterar

Satt precis och betalade månadens räkningar. Lika roligt som vanligt... Kom att tänka på på nåt som hände på mitt jobb häromdagen. På fikarasten berättade jag att jag sett reklam för en dosa som läser av alla siffror bara man drar den över pappret. Man behöver aldrig mer skriva av ett enda OCR-nummer. Tror det var Danske bank som erbjöd sina kunder produkten. Skitsamma. Det lustiga i sammanhanget var att en kollega till mig utbrast. "Jag tycker det är hemskt! Ännu en sån där pryl som fördummar! Själv lär jag mig alltid alla OCR-nummer utantill. Det är bra hjärngymnastik." Vad i hela friden ska man svara på det? Jag mumlade något i stil med att det låter ju helt sjukt. Det lustiga i sammanhanget är att det alltid finns saker som irriterar någon. Christer i P3 ägnade för någon vecka sedan ett helt program åt att folk fick ringa in och berätta om saker som irriterar dem. Inte sällan var det saker ens partner gör. Men detta bör man nog inte fundera för mycket på. En tjej dumpade till exempel en kille för att han skickade smileys i sina sms men det kunde hon inte stå för så hon ljög ihop någon annan ursäkt. För egen del störs jag nog mest av personer som tar sig själva på för stort allvar. Människor som saknar självdistans är sjukt jobbiga att umgås med.

PJ Harvey skakar om

Man borde vara pigg av allt solljus men jag är lika trött nu som mitt vintern. Pratade lite med min fru om det där. Hon sa att det kan bero på att jag väcks ett par gånger per natt av min äldste son. Han är tre år gammal och har inte förstått tjusningen i att ligga en hel natt i sin säng. Han vaknar och skriker "Pappa! Pappa!" tills dess att jag kommer och frågar hur det är med honom. Svaret är givet. "Jag vill komma och sova i eran säng." Där ligger sedan förut jag, min fru och ettåringen. I stort sett varje natt slutar det sedan med att alla fyra ligger där och knör på varandra. Sömnkvalitén blir sådär när man vaknar 5-10 gånger på en natt. Men nog gnällt om detta. En vacker dag kommer ni sakna att barnen sover i eran säng var det någon som sa på jobbet.
Jag har fullständigt snöat in på PJ Harvey. Hon har med Let england Shake gjort årets bästa skiva så här långt (det är i för sig bara mars men ändå). Hon gör upp med Englands "ärofyllda" krigshistoria men hon vill inte utveckla saken närmare i någon av de intervjuer jag läst. Hon vill att musiken och texterna ska tala sitt tydliga språk istället. Varför utveckla något som redan är så tydligt det kan bli? I The Glorious Land sjunger hon till exempel så här:

Oh, America
Oh, England
How is our glorious country sown?
Not with wheat and corn
How is our glorious land bestowed?
What is the glorious fruit of our land?
Its fruit is deformed children
What is the glorious fruit of our land?
Its fruit is orphaned children


Kort sagt hon skräder inte orden.

http://gaffa.se/artikel/47195

Boxning på film

Jag var och såg The Fighter igår. En fantastiskt bra film. Det är nåt visst med boxningsfilmer. Jag har sett ett antal genom åren. Mina favoriter är den första Rockyfilmen, Cinderella man, The Boxer, The Hurricane och givetvis Tjuren från Bronx. Men frågan är om inte de två dokumentärfilmerna When we where Kings och Thriller in Manila är bäst.
When we where Kings handlar om matchen mellan George Foreman och Muhammad Ali i Zaire 1974. Matchen brukar kallas för The Rumble in the Jungle. Den 32-årige Ali var folkets hjälte och fick den 7 år yngre Foreman att framstå som diktatorn Mobutos favorit. Mycket på grund av att han hade samma typ av hund som Mobutos säkerhetsstyrkor brukade använda sig av (tror det var en schäfer). Foreman började matchen med en otrolig energi och pucklade på Ali i sju ronder. Ali stod emellertid fortfarande på benen och i den 8:e ronden gav han igen genom att knocka Foreman.


Thriller i Manila handlar om matchen på Filippinerna mellan Ali och Joe Frazier i oktober 1975. Filmen beskriver till stora delar händelsförloppet från Joe Fraziers perspektiv. Inte minst eftersom Ali själv inte medverkar i filmen annat än i gamla filmklipp. Ali hade talets gåva och snackade otroligt mycket skit om sina motståndare. Det var en del av uppladdningen inför hans matcher och pressen älskade att citera honom. Inför matchen mot Frazier i Manila påpekade han gång på gång likheterna mellan Frazier och en gorilla. Frazier tog mycket illa vid sig och faktum är att han aldrig förlåtit Ali. Matchen mellan Frazier och Ali är sannolikt den bästa (värsta) boxningsmatchen som ägt rum. De slog varandra sönder och samman i 14 ronder innan Fraziers läkare valde att bryta matchen i pausen mellan 14 och 15:e ronden. Frazier såg då ingenting längre. En kombination av en gammal skada på det ena ögat och att det andra var så igensvullet. Båda boxarna var helt färdiga och Alis team var på väg att kasta in handduken samtidigt men det blev alltså Ali som stod som segrare. Frazier är fortfarande bitter över förlusten och menar idag att det var han som gjorde att Ali fick Parkinson.