En annan bra Dylanskiva

Vi har varit i stugan och försökt fixa till en gräsmatta. Det gick ganska hyfsat tror jag, fast än så länge ser det förstås ut som en lervälling. Igår fyllde Bob Dylan 70 år. Tidningarna har varit fulla med råd och rekommendationer om vilka skivor och låtar som är bäst. Det är två perioder som står ut som de bästa i hans karriär; 1963-1966 och 1975-1978. Mellan 1963 och 1966 spelade han in klassikerna The Frewheelin´Bob Dylan, The Times They Are a Changin´, Bringing It All Back Home, Highway 61 Revisited och Blonde on Blonde. Mellan 1975 och 1978 kom Blood on the Tracks, Desire och Street Legal. Självklara i var mans skivkatalog. Men eftersom alla andra har skrivit så mycket om just dessa skivor tänkte jag rekommendera något helt annat. Nämligen Slow Train Coming från 1978. Dylan hade vid den här tidpunkten blivit kristen och ville berätta detta för alla. Många stör sig på budskapet om att Jesus är lösningen på alla problem men jag gillar den ändå. Faktum är att det är en av de Dylanskivor jag lyssnat på mest. Det är något med soundet. Mark Knopfler och Pick Withers från Dire Straits kompade och Jerry Wexler och Barry Beckett producerade. Både Wexler och Beckett är döda idag men de hann jobba med en otrolig massa olika artister såsom Ray Charles, Aretha Franklin, Led Zeppelin, Dusty Springfield och Joe Cocker. Kort sagt, de kunde sina saker. Somliga menar att skivan är rasistisk. Inte minst när Dylan sjunger om oljeshejker i Slow Train. "Sheiks walkin´around like kings, wearing fancy jewels and nose rings, deciding America´s future from Amsterdam to Paris. Visst, det kanske inte är helt politiskt korrekt men jag har hört värre saker. Dessutom finns det ju så många bra citat att framhålla istället eller vad sägs om: "They tell you, 'Time is money' as if your life was worth its weight in gold"? Hämtat från When You Gonna Wake Up? Med Slow Train vann han sin första (!) grammy för Gotta Serve Somebody. Kolla in klippet nedan när han framför den på Grammygalan 1980. Kris Kristofferson skymtar förbi i början. Han är bara för cool.
Jag glömde nästan skriva att D skulle blivit 27 år igår. Jag har aldrig reflekterat över att han var född på Dylans födelsedag men man brukar ju inte gå runt och fundera över när ens favoritartister är födda. Hur som helst. R.I.P. DC!