torsdag 26 maj 2011

Mera Dylan


Det finns många där ute som gillar Dylan. Så här många "Mera!" har jag nog aldrig fått. Jag har ett bra tips till. Nämligen Oh Mercy från 1989. Under större delen av 1980-talet lät Dylan inget vidare. Han beskriver detta själv i sina memoarer. Han tappade gnistan och förmågan att upppträda såväl som att skriva bra låtar. Turnerade med Tom Petty och Greatful Dead och gav ut bedrövliga skivor som Real Live, Empire Burlesque, Knocked Out Loaded, Down in the Groove och Dylan & the Dead. Under de här åren uppträdde han inte sällan i munktröja med ryggen mot publiken och var allmänt vresig. Till råga på allt hade han svårt att framföra sina gamla låtar på ett övertygade sätt. Det lät som om någon gjorde dåliga covers på Dylanlåtar. Eller som han själv beskriver det "Lågan hade slocknat och tändstickan var nedbränd till änden." Många tror fortfarande att det är sån här Dylan är på scen. I själva verket kan han till och med skämta med publiken nuförtiden. Jag har själv sett honom fyra gånger under 2000-talet och aldrig blivit besviken. Men det är svårt att sudda ut ett dåligt rykte. Hur som helst. Likt en boxare reste han sig på 9 och gav 1989 ut Oh Mercy producerad av Daniel Lanois, som redan då hade arbetat med U2 på flera av deras skivor. I sina memoarer beskriver Dylan inspelningarna utförligt. Skivan är inspelad i New Orleans och det gick väl inte alltid smärtfritt till. Bland annat spelade de in Dignity i ett stort antal versioner. I slutänden valde han att inte ens ta med den på skivan. Istället dök istället upp på Bootleg series vol 8 - Tell Tale Signs från 2008. Själv har svårt att tänka sig de här låtarna i några andra versioner än de som är på skivan, men Dylan han tröttnar aldrig på att framföra sin musik på nytt sätt. Kanske är det därför han är så unik? Bästa låten på skivan är i mitt tycke Most of the Time. Med en låttext som jag tror de flesta kan relatera till. Förutsatt att de inte gift sig med sin första kärlek förstås. Det är tyvärr väldigt svårt att hitta något bra videoklipp när Dylan framför låten men texten duger bra. Det blir inte bättre än så här:

Most of the time I'm halfway content
Most of the time I know exactly where it went
I don't cheat on myself I don't run and hide
Hide from the feelings that are buried inside
I don't compromise and I don't pretend
I don't even care if I ever see her again
Most of the time.

Förresten har Sophie Zelmani spelat in en helt ok cover på låten som ligger på Youtube. Här är en annan favorit från Oh Mercy. Videon är lite skum men den får duga:



Idag köpte jag årets första svenska jordgubbar. De var grymt goda och dyra...

2 kommentarer:

  1. Personligen gillar jag live-LP'n "At Budokan", som kritikerna var mycket oense om. Den spelades in på scen i Japan 1978 och har en hel del nya grepp som inte alla gillade. Dylans kristna period följde efter Budokan i Japan. Varför kan man fråga sig ? Kanske han kom till ro i "the geisha house", som han själv antyder på LP'ns omslag.

    SvaraRadera
  2. Jag är också svag för At Budokan. Annars är det knepigt med liveskivor. Det är inte alltid de tillför nåt nytt.

    SvaraRadera