Dokumentären om Joy Division var klart sevärd. Det är som vanligt intressant att konstatera att många av de företeelser man förknippar med ett band bara kommit till av en tillfällighet. Man tror att ljudbilden är en del av en genomtänkt filosofi men så visar sig att den kommit till av en slump. Det lät så bra i replokalen när gitarren var uppskruvad på max. Den minst sagt besynnerlige producenten (Martin Hannett) hade utvecklat en ny typ av teknisk uppfinning som gjorde att man kunna förändra ljudet från trummorna. Och killen som gjort de legendariska skivomslagen berättade hur han hade slängt till gruppen en tidskrift med bilder som han gillade. Gruppen valde ut en bild, mer eller mindre på måfå, och den blev sedan omslaget till deras andra skiva Closer.
Det verkligt intressanta med dokumentären var annars att höra berättelserna om sångaren Ian Curtis. När bandet var på väg att slå igenom på allvar fick han diagnosen epilepsi. Han fick rådet att sova ordentligt, undvika alkohol, droger, stress, blinkande ljus och hög musik. Inte så lätt för en blivande rockstjärna. Inte heller visade väl resten av bandet någon större förståelse för hans tillstånd. Till råga på allt hade han skaffat sig ordentligt med andra problem genom att inleda ett förhållande med en ung journalist samtidigt som han var gift och nybliven far. Hela berättelsen är återberättad i filmen Control som går i SVT 2 imorgon kväll. Den kan jag varmt rekommendera. Det sorgliga är naturligtvis att Ian Curtis hängde sig hemma i sitt kök bara 23 år gammal. Idag 30 år senare förebrår fortfarande alla hans vänner och familj sig för att de inte gjorde något för att förhindra det. Alla tecknen fanns ju där, men samtidigt verkade det så fullständigt ologiskt. Bandet var på väg till USA för sin påbörja sin första turné utanför Europa. Det hade varit Ian Curtis stora dröm att få resa dit.
http://www.youtube.com/watch?v=3Ii8m1jgn_M
http://svtplay.se/t/102869/k_special
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar