Seg afton

Snart dags för nyårsafton. En ganska avslagen historia för de flesta av oss. Vi har varit med om det förut. Ätit maten, druckit skumpan och sett fyrverkerierna. Ibland känns det som om det bästa med nyårsafton är pizzan dagen efter. Sista gången man verkligen tog i och kände att nu är det något stort på gång var inför milleniumskiftet. Jag och mina vänner hade köpt massor med dyr champagne och jättelika raketer. Tidningarna hade förvarnat om den stora IT kraschen i flera år och ingen visste vad som skulle hända. Alltsammans blev en stor antiklimax. Skumpan smakade bara som vanligt mousserande vin, raketerna försvann in i dimman och den enda datorn som kraschade tillhörde hemtjänsten i Träslövsläge (eller nån annan håla - minns faktiskt inte längre).
http://sv.wikipedia.org/wiki/Millenniebuggen
De flesta tidningar har redan publicerat listor över årets bästa skivor. I stort sett alla är överrens om att PJ Harveys Let England Shake är den bästa. För en gångs skull är jag beredd att hålla med. Samtidigt lyssnar jag i stort sett bara på mina gamla favoriter. Därför kan jag konstatera att både Tom Waits och Ryan Adams har släppt riktigt bra skivor i år. Annars har jag lyssnat väldigt mycket på Brandon Flowers men hans solodebut kom visst 2010.
Nu i dagarna släppte Rolling Stones både en DVD/CD med livematerial från Texas 1978 och en nyutgåva av Some Girls från samma år. De var i fin form detta år (som för övrigt är mitt födelseår). Jag läste en recensent som gjorde en stor sak av att de slog ur underläge med Some Girls. Discon hade tagit över i USA och punken i Europa. Stones stod ensamma kvar på barrikaderna och försvarade rocken! Jag vet inte om man behöver vara så dramatisk, det fanns trots allt en hel del andra bra rockband kvar 1978, men det är klart de var kanske inte så heta som 10 år tidigare.