Läste att det var 29 år sedan John Lennon blev mördad igår. Det var ett tag sedan. Kan knappast påstå att jag minns det, men det gör det ju inte mindre tragiskt. Jag kommer däremot ihåg när Olof Palme och Anna Lindh blev mördade, även om jag knappast förstod betydelsen av mordet på Palme vid 7 års ålder. Jag minns när jag fick höra att Kurt Cobain var död. Det var i april 1994. Jag och min bror var i Ystad och hälsade på vår far. I tidningen står en liten notis att han hittats död. En notis om att 1990-talets största rockstjärna skjutit sig i huvudet. Fattade man ingenting på tidningsredaktionen? Nej, uppenbarligen inte. Kvällstidningarna hade dock förstått betydelsen och braskade på med stora rubriker samma dag. Annars hade man nog inte trott det var sant för på den här tiden fanns ju knappast internet.
Det är konstigt hur väl man kan minnas när man får reda på att någon är död. För 118 dagar sedan hittades D död utanför sin lägenhet. Det är inte så att jag räknar dagarna, men min mobil har en funktion som gör att man snabbt ser det. Hur som helst. Hans mamma ringde hit och jag kommer aldrig glömma det samtalet. På något sätt förstår omedelbart att livet aldrig mer kommer bli detsamma. Det är en konstig känsla som är svår att beskriva. Jag kan redogöra i detalj för allt jag gjorde den dagen, ändå var jag inte närvarande. Det var som att vi alla var med i en film. En dålig film jag gärna sluppit se.
När ett barn föds stannar också hjärnan.
SvaraRaderaJag tror vi är fokuserade som utomjordingar vid sådana tillfällen. Minns till och med porttelefonen, hissen och det lilla "papparummet" på BB-avdelningen i Borås.
När det gäller döden är vissa år värre än andra. 1980 var dödens år för vår familj. 2009 balanseras döda med födda vilket livar upp helheten.
Jo, så är det säkert. Det är någon form av överlevnadsmekanism som sätter igång.
SvaraRaderaBarn är bra på många sätt i den här typen av situationer. Inte minst eftersom de kan få en att tänka på annat och till och med skratta när det är som jobbigast.