Såg "Broder Daniel forever" på tv igår. Filmen handlade om Broder Daniels sista spelning på Way Out West förra sommaren. Förmodligen deras bästa framträdande någonsin, men trots detta var inte filmen fullt så bra som jag hade hoppats på. Det var klipp från deras repetitioner, intervjuer med bandet och några låtar från Way Out west-spelningen med gråtande småtjejer vid scenkanten. Resten av filmen bestod mest av vyer från Göteborg, bland annat hade man under en lång stund filmat lyftkranar som flyttade containrar i Gbg:s hamn. Fråga mig inte varför.
Problemet med Broder Daniel var att de i stort sett aldrig levde upp till publikens förväntingar. De var kort sagt bättre på skiva än på scen. Lite som Sex Pistols (inte för att jag någonsin sett dem spela men jag tror att det kan ha varit så). Broder Daniel såg jag däremot i Lund för drygt tio år sedan. Det var en otroligt dålig spelning. De var aspackade och röjde runt i 20 minuter, någon i bandet (minns inte vem) ramlade in i några högtalare och sedan var alltsammans över. I filmen framgick det ganska tydligt att de visste om att de gjort många besvikna genom åren genom att inte ta sin uppgift på allvar. Däremot handlade den förvånansvärt lite om gitarristen Anders Göthbergs tragiska bortgång. Visst pratade de om honom, men Henrik Berggren konstaterade att han saknade Anders långt innan han tog livet av sig. De hade glidit isär. Anders hade flyttat till Stockholm och skaffat familj, men några närmare förklaringar än så fick vi aldrig. Inte heller några teorier kring varför han tog sitt liv. Kanske ville de inte prata om sådant framför kameran. Fullt förståeligt i så fall.
Jag håller med dig. I mina ögon är Broder Daniel ett av de bästa svenska banden, kanske det bästa. Fler band har byggt sin framgång på alienation men få har gjort det så bra, i synnerhet de två sista plattorna tycker jag är enastående. Med undantag av sista spelningen har jag dock aldrig sett dom prestera på scen, har liksom du sett en och annan sorglig tillställning med dom genom åren. Däremot tyckte jag filmen var riktigt bra. Jag gillade det långsamma tempot, musiken såklart men även att Henrik fick prata ostört i sin långa, stundom meningslösa men stundom intressanta, resonemang. Jag tyckte det kändes att det var Falkenbergkillarna som gjort filmen och jag gillar deras stil.
SvaraRaderaJag vet inte varför, men jag kom att tänka på Jacob Hellman och Thomas Öberg i Bob Hund.
SvaraRaderaBåda artisterna bäst när det begav sig. Numera tysta i etern. Det är bara Eskilstunas stolthet Kent som om och om igen levererar vad marknaden vill ha.
Myrlid: Jo det var en skön stämning i filmen men som dokumentär var den inget vidare. Jag ville ju veta mer om bandet.
SvaraRaderaFrågan är vad Henrik ska syssla med i framtiden? Han kan bara försörja sig som poet eller rockstjärna. Ett vanligt jobb skulle ju inte fungera.
Hans: Jakob Hellman har ju försökt göra comeback ett par ggr utan ngt vidare resultat. Bob Hund släppte en skiva i våras och spelade på Kulturkalaset här i Gbg. Men du har rätt -det skrivs inte så mycket om dem längre.