Igår köpte jag Bob Dylans memoarer som Cd bok. Jag har haft den som vanlig bok sedan länge men kunde motstå detta erbjudande. 25 kr för att få den uppläst av Örjan Ramberg. Det kan man ju inte motstå. Bokrean börjar gå mot sitt slut och det är nu man kan köpa billigt. För er som bor i Gbg rekommenderar jag ett besök i stadsbibliotekets utställningshall. Där säljer man ut alla böcker för 25 kr. Tyvärr riskerar man ju att bli något besviken när man får se böcker man betalt fullpris för slumpas ut, men det hör ju till på ngt vis.
Bob Dylans memoarer var det ja. Den tillhör bland det bästa jag läst i den genren. Han tar död på så många av de myter som kringgärdat honom genom åren. Det som många uppfattat som ett egendomligt beteende visar sig bara vara ett uttryck för en längtan att bli lämnad ifred. Han ville aldrig vara någon talesman för den unga generationen på 1960-talet. Och alla de analyser som gjorts av hans låtar genom åren avfärdar han med en axelryckning. Men framförallt slås man av att han är så brutalt ärlig. Inte minst när han beskriver sitt tillstånd vid 1980-talets slut då han var helt utbränd och less på sin karriär. Han klarade knappt av att sjunga längre och funderade på att lägga av. När han så plötsligt på en konsert i Schweiz fick en nytändning och börjar sjunga som i fornstora dar. Detta blev början på något nytt. Efter turnén gick han in i studion och spelade in skivan Oh Mercy. Den bästa skivan han hade spelat in på mer än 10 år. Det intressanta i det här sammanhanget är dock att många fortfarande inte fattat att den Dylan som uppträdde på 1980-talet inte är samma person som idag står på scenen. Hans rykte om att vara en usel liveartist är i somliga läger grundmurat, men de vet faktiskt inte vad de pratar om. Faktum är att jag är lite avundsjuk på er som kan se honom nu i slutet av månaden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar