Om döda rockstjärnor och gravar

Just nu läser jag "Killing Yourself to Live" av Chuck Klosterman. På omslaget står det att det är en till 85 % sann historia. Det låter ganska lovande tycker jag. Författaren jobbar på en musiktidning och får för sig att han ska skriva ett reportage om kända platser där rockstjärnor har dött. Sagt och gjort. Han hyr en bil och åker kors och tvärs över USA till dessa ställen. Det är ganska underhållande läsning även om det kanske inte låter så. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över varför det är så intressant med platser där kändisar har dött. Platser där vanliga människor dör intresserar ju inte någon. För att ta ett exempel. Elvis lär ha dött på toaletten, men jag skulle tio gånger hellre se resten av hans hus i Graceland, eller kanske Sun Studion i Memphis där han spelade in några av sina första låtar. De flesta "vanliga" människor dör i sina sängar, hemma, på ålderdomshem eller sjukhus, men ingen skulle få för sig att åka runt och titta på dessa platser. Fast när det gäller rockstjärnor kanske det också handlar om sättet de dör på. De dör ju sällan av ålderdom eller sjukdom, nej då är det betydligt vanligare med överdoser, självmord, bilkrascher eller "mystiska omständigheter". Sannolikt ett resultat av deras liv och leverne.
Apropå död och kändisar. Jag läste en notis på DN om att kyrkogården Pere-lachaise i Paris har öppnat en ny sajt. På Pere-lachaise vilar bland annat Jim Morrison, Edith Piaf, Maria Callas, Oscar Wilder och Frédéric Chopin. Jag har själv varit där och det var en plats med en speciell rofylld atmosfär, men Jim Morrisons grav var något av en besvikelse. Den är ju så liten och tanig, inte alls som i slutet av The Doors filmen av Oliver Stone ;-) Ni kan själva kolla genom att klicka på länken nedan.
http://www.dn.se/dnbok/vilse-bland-gravar-pa-natet-1.844446
http://pere-lachaise.com/