Igår fick jag ett infall och gick med min svåger och svägerska på Anna Ternheim och Thåström i Trädgårn. Det var ett bra beslut. Jag gillar att gå till Trädgårn. Det är skön stämning där med alla träd, gräsmattor, picknickfiltar och ölstånd. Publiken var väldigt blandad och det är väl bara att konstatera att Thåströms 30-åriga musikkarriär gjort honom folklig. Vilket egentligen ganska märkligt då hans musik knappast varit lättillgänglig alla gånger.
Innan Ternheim uppträdde Freddie Wadling som förband. Jag ska erkänna att jag inte såg alltsammans då vi satt och drack en och annan öl, men å andra sidan hade han ingen av sina bättre dagar. Han valde att spela lite experimentella låtar från sin senaste skiva och lockade bara en mindre skara till scenkanten.
Anna Ternheim verkade på gott humör och gjorde en helt ok spelning även om jag tycker några av låtarna från "Leaving on a mayday" inte riktigt håller måttet. Men som hon själv uttryckte det; den här musiken kanske inte lämpar sig för soliga sommardagar.
Thåström verkade helt speedad när han kom ut på scen. Han skakade på sina händer och hoppade runt. Det var ganska lustigt att se och det rådde ingen tvekan om att majoriteten av publiken var där för att se honom. Kanske gjorde detta honom extra taggad för det här var en av de bättre konserter jag sett med honom. Både för att han spelade publikfavoriter som Alla vill till himlen, Var e vargen och Die Mauer, men även för att de två senaste skivornas lite mer lågmälda sound passar honom perfekt. I GP var recensenten hel lyrisk och gav honom fem fyrar. Riktigt så bra kanske det inte var, då vill jag i alla fall att det ska kännas som bandet gett allt. De gjorde de inte igår kväll, men å andra sidan spelar de i Stockholm idag så det kanske inte är så konstigt.
I GP får Thåström 5 fyrar. Jag är inte förvånad. Elton John, Rod Stewart, Art Garfunkel m.fl. som alla sågats i samma tabloid har mycket att lära av den störste.
SvaraRadera