Igår var Little Steven med på Skavlan. Han är för skön. Kom in i studion iklädd någon form av kaftan. Han verkar avslappnad och ödmjuk trots att han bevisligen är något av en megastjärna. Bortsett från Clarence "Big Man" Clemons, finns det ingen i The E Street Band som river ner sådana applåder som när kommer ut på scenen. Just nu jobbade han tydligen med att producera ngt tjejrockband från Norge. De lät inte speciellt bra men vad gör det.
Läser förresten antologin Springsteenland för tillfället. En samling svenska texter om The Boss. Det är underhållande läsning för det mesta men igår läste jag Andres Lokkos text. Den gjorde mig något förundrad. Han skriver att han älskade honom till en början men sedan han såg honom spela i början på 1980-talet har han tröttnat. Både på hans skivor och hans konserter. Det blir aldrig lika bra som första gången menar han och visst det kan det väl ligga något i det. Samtidigt har jag sett honom såpass många gånger att jag vet att han alltid ger allt på scen. Det finns inget mellanting. Han gör ingen besviken, förutom kanske Andres Lokko då, fast han är nog mest av allt besviken över att han inte får ha Springsteen för sig själv. För ju mer obskyr och okänd en artist är desto större är han/hon i Lokkos ögon. I dagarna kom han ut med två tegelstenar till böcker som innehåller allt han skrivit om musik. I en av dem finns ett riktigt bra reportage om Spingsteen som publicerades i tidningen Pop för många år sedan. Undrar just om han glömt av den texten? För där står det inte en rad om hur trött han är på honom. Snarare tvärtom.
http://www.youtube.com/watch?v=FtOfAx8xRQw&feature=related
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar