Ulf Lundells blogg

Ulf Lundell har börjat blogga. Jag trodde han hade skaffat en dator men i ett av hans inlägg skriver han att någon annan skriver av hans maskinskrivna och lägger in dem på datorn. Det verkar minst sagt omständligt och omodernt, för att utrycka sig milt. Jag och Uffe delar många åsikter men hans liv ser förstås helt annorlunda ut. Han har haft många kvinnor genom åren och är mig veterligen återigen stadgad med en betydligt yngre kvinna. I en intervju på SVT nyligen fick han frågan hur ofta han träffar sina barn och barnbarn. Han konstaterade då att det gjorde han inte alls. Det lät sorgligt tycker jag. Jag menar om han vore en sådan ensamvarg som han påstår varför lever han då ständigt med en kvinna vid sin sida? Hur som helst, bloggen är lite underhållande. Precis som när man läste Dylans självbiografi blir man varse att ens idoler är precis som vem som helst. De går också och funderar över livets vardagsbekymmer såsom hur man gör en perfekt Janssons frestelse. När det gäller det omtalade inlägget om att förbjuda svenska folket att spela Öppna landskap om SD får 20 % i valet, tror jag knappast att han tror det får någon verklig betydelse. Snarare handlar det om att han är frustrerad över sakernas tillstånd och vem är inte det förresten?
Själv håller vi på som bäst och julstökar. Idag gjorde vi julgodis med pojkarna. De gick in för det hela med liv och lust. Skapade staket och skålar av mandelmassa. Återstår att se hur många som vill avnjuta dessa skapelser. Somliga var ganska stora och det kan ju bli lite mäktigt med allt socker.
Annars kan jag rekommendera att kolla in den här videon. Första låten är grym liksom Protection som sätter igång ca 9:22 i inslaget.
http://www.npr.org/event/music/371905089/lucinda-williams-tiny-desk-concert?autoplay=true
God jul på er alla!

2014 års bästa skivor!

Jag har redan läst ett antal listor. Ett stort problem är förstås att man knappast har hört mer än en bråkdel men jag har i alla fall en favoritlista.

1. War on drugs "Lost in the Dream"
Det amerikanska indierockbandet från Philadelphia var åtminstone för mig helt okänt tills de släppte sin helt fantastiska skiva i år. Lost in the Dream är kanske den spellista som spelats flitigast av mig i år på Spotify.

2. Lucinda Williams "Down Where the Spirit Meets the Bone"
Lucinda Williams har varit en personlig favorit i många år, men sedan 2003 års World Without Tears har hon inte riktigt levt upp till förväntningarna. Dubbelskivan Down Where the Spirit Meets the Bone är emellertid hennes bästa skiva hittills. Tyvärr finns det inte så många videos på Youtube och skivan finns inte heller på Spotify men jag kan garantera att ni inte blir besvikna om ni köper den.

3. Kleerup "As If We Never Won"
Kleerup går från klarhet till klarhet och singeln Let me in hade årets bästa intro.
Missade ni förresten Kleerup på SVT i programserien de kallar oss artister kan ni se det avsnittet här:
http://www.svtplay.se/video/2479646/dom-kallar-oss-artister/avsnitt-4-andreas-kleerup
Förstår mig inte riktigt på hans "skapandeprocess" men det blir ju bra ändå.

4. First Aid Kit "Stay gold"
Systrarna Söderberg lyckades med att följa upp succén The Lion´s Roar med en skiva som kanske till och med var ännu starkare. Och spelningarna på Konserthuset kommer vi sent att glömma.



5. Ryan Adams "Ryan Adams"
Ryan Adams är inte lika "het" bland musikjournalister längre men jag tycker han är väl så bra som i början på 2000-talet. Kim släpptes inte som singel men är en av skivans starkaste låtar:

Roligast på länge

Metallica sommarens höjpunkt på Ullevi

Höstens första riktiga förkylning var något i hästväg. Hela familjen har legat däckad med feber, snoriga näsor och en hosta som inte tycks vilja försvinna vilka mirakelkurer man än försöker sig på. Vad har hänt sedan sist? Jo, jag har läst att Johan Lindqvist i GP utsett Ullevi till en bättre konsertarena än Friends. Han har på sätt och vis rätt. Ullevi vinner på sitt centrala läge och det faktum att man misslyckats med att bygga en modern arena i Solna. Jag tror dock ändå att Göteborg kommer att ha svårt att konkurrera med Stockholm som Malmö i framtiden. De har som bekant fler nya arenor och hur gärna Johan Lindqvist än vill att One Direction och Foo Fighters ska fylla alla 67 000 platser tror jag de får svårt. Ullevi med 30 000 betalande kan kännas förvånansvärt ödslig. Sommarens stora konsert på Ullevi blir förstås Metallica. För även om alla i bandet fyllt 50 nu kan de fortfarande rocka. Biljetterna släpps imorgon och de lär ta slut samma dag. Så här lät de på Late Night Show för en dryg vecka sedan:

Nytt från AC/DC

Det finns två grupper som envetet vägrar lägga ut sin musik på Spotify. Det är The Beatles och det är AC/DC. Jag misstänker att det säger en del om de aktuella banden. Framförallt att de inte tycker att de får tillräckligt bra betalt. The Beatles som sålt mer skivor än något annat band och AC/DC som är världens mest sålda hårdrockband med fler än 200 miljoner sålda skivor. Lite märkligt kan tyckas. Gitarristen Malcolm Young som varit med i AC/DC från första början (1973) drabbades tidigare i år av en mystisk sjukdom som senare visade sig vara demens. Han fick då lämna bandet efter 40 år och ersattes så småningom av sin brorson Stevie Young. Hade det varit lillebrodern och sologitarristen Angus Young som istället blivit sjuk misstänker jag att bandet lagt ner. Han hade helt enkelt inte gått att ersätta. Nu är de i alla fall aktuella med en ny skiva men knappt hann den nyheten spridas förrän trummisen Phil Rudd skulle komma att anklagas för mordplaner i Nya Zeeland. Efter några dagar visade sig det mesta av detta vara påhittat och nu går fansen istället och väntar på en världsturné för att fira 40 års jubileet. Videon till nya låten kan säkerligen uppfattas som sexistisk, men då får man komma ihåg att det här är gubbar som är uppväxta i en helt annan tidsålder. Låten rockar även om det knappast är någon Hells Bells.

Sun City dokumentär

De är aktuella med såväl en ny skiva som en ny tv-serie. Till råga på allt visade SVT dokumentären om Sun City häromdagen, där David Grohl var huvudpersonen som såg till att rädda mixerbordet från den klassiska studion och spela in en sista (?) skiva med några vänner. Att få se Paul McCartney rocka med resterna av Nirvana var minst sagt underhållande.

Ni som missade det hela kan fortfarande se filmen här i drygt en vecka till:
http://www.svtplay.se/video/2453353/sound-city
För egen del var det en uppenbarelse att så många av mina favoritskivor kom från ett och samma ställe. http://en.wikipedia.org/wiki/Sound_City_Studios Däribland Neil Youngs After the Gold Rush, Tom Petty & The Heartbreakers Damn the Torpedoes, Johnny Cashs Unchained och Nirvanas Nevermind. Tom Petty har spelat in hela fem skivor där. Den bästa av dessa är den redan nämna Damn the Torpedoes - en odiskutabel klassiker:
https://www.youtube.com/watch?v=QTp1YNhAxSw

Ännu en klassisk skivaffär :)

På Hold On Records handlade jag mycket genom åren. Både när den låg i Villastan men kanske framförallt efter det att butiken flyttade ner till stan. I samma hus bodde för övrigt en av mina klasskamrater på gymnasiet. Det gjorde att man kunde kombinera ett besök hos honom men att kolla in senaste inkomna skivorna på Hold On. Ett vinnande koncept. Jag minns inte när jag var där sista gången men jag blev mycket besviken när jag en dag var på besök i min gamla hemstad och såg att butiken var nedlagd.

Tower Records on Sunset Boulevard

Ok, allt kanske inte var bättre förr men jag hade gärna velat gå in i den här affären när det begav sig.
http://www.waxpoetics.com/music/videos/video-tower-records-sunset-los-angeles-1971
Den klassiska kedjan Tower records fanns till och med 2006 innan den slutligen gick i konkurs. Efter en rekonstruktion lever företaget vidare på internet som webbshop men det är förstås inte samma sak.

Så mycket bättre igen

Så mycket är igång igen. För första gången saknar jag en artist som jag själv lyssnat på. Visst har man hört såväl Orup som Carola till förbannelse men det är inte något jag själv skulle sätta på stereon. Och ska man vara riktigt ärlig innehåller inte årets säsong några artister av samma kaliber som Pugh, Plura, Timbuktu, Ebbot, Maja Ivarsson, Olle Ljungström, Titiyo, Laleh, Miss Li, Mikael Wiehe, Ulf Dageby eller ens Agnes. Och även om The Ark har gjort bra låtar tycker ärligt talat inte att de andra artisternas versioner var så spännande. Samtidigt har jag knappt hört Love Antell eller Familjen så vi får väl se hur det hela utvecklar sig.
I väntan på det kan man ju alltid lyssna på lite blues. Brorsan skickade den här till mig. Daniel Norgren är tydligen från Borås - bara en sådan sak.

First Aid Kit på Konserthuset i Göteborg

Att se First Aid Kit på konserthuset igår var en ren fröjd. De är oerhört samspelta och har förmågan att variera sig på scen så att det aldrig känns långtråkigt. Jag gillade allt, till och med ostskämten, som egentligen inte var särskilt roliga. Det flesta låtarna från gårdagskvällens konsert var hämtade från deras tredje och senaste skiva Stay Gold. Deras bästa hittills. Den senaste spelningen i Göteborg 2013 var de förband till Patti Smith i Trädgårdsföreningen. Jag såg den spelningen också men jag tycker inte riktigt att de kom till sin rätt då. Deras stämsång gör sig klart mycket bättre i en lokal med en akustik som i Konserthuset. Här kunde de till och med spela en låt "unplugged". Det hade inte gått på så många andra ställen. När min dotter blir lite större ska jag ta med henne på en First Aid Kit-konsert (jag hoppas de fortfarande spelar då) för de här tjejerna är riktiga förebilder. De agerar med både självförtroende och pondus. De berättar att de nu turnerat i fem månader, men som Johanna Söderberg uttrycker saken, fast egentligen har vi varit på turné i fem år sedan vi släppte vår första skiva. Fem års rutin fast de bara är 21 och 24 år gamla. Det är imponerande!
Här får ni ett smakprov som jag lagt ut på youtube:

Konsert ikväll

Ikväll ska jag gå på First Aid Kit på Storan. Det ser jag fram emot.
http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/konsert/konsert4fyrar/1.2516646-first-aid-kit-konserthuset-mandag
Annars glädjer jag mig åt att även Gaffa har förstått Kleerups storhet.
http://gaffa.se/recension/88423

Fredagslåten

Kleerup gör den mest intressanta musiken i Sverige just nu. 

London Calling

Jag har varit i London i veckan. Det är en spännande plats på många sätt. Full av historiska byggnader, platser, bussar, taxibilar och människor. Av någon anledning har det aldrig blivit av att jag åkt dit förut så jag tyckte det var kul att se alltsammans. Samtidigt var det en jobbresa så jag kunde inte besöka museer, Abbey Road eller massa skivaffärer och annat som jag hade gjort om jag rest dit ensam eller med familjen. Jag kunde i alla fall konstatera att musikreferenserna är nästintill oändliga. Var och varannan gata finns med i en låt av The Kinks eller The Small Faces. Under 1960-talet tävlade London med USA om att producera den bästa musiken. I min värld råder det ingen tvekan om att London hade de bästa grupperna. The Yardbirds, The Who, The Animals, The Kinks, The Beatles och The Rolling Stones m.fl. verkade alla i London på 1960-talet. Det måste varit rena drömmen att bo där då. Idag är det svindyrt. En studentlägenhet kostar motsvarande 10 tusen svenska kr men då bor studenterna förstås inte där själva utan tillsammans med så många andra som möjligt. För att kunna ta sig till jobbet eller skolan får många färdas uppemot två timmar, ändå lockar staden fortfarande. Det går inte riktigt att begripa. Tunnelbanan är så full av människor att när det är rusningstrafik kan man få se både ett eller två tåg åka förbi innan det finns en möjlighet att stiga på. Men nöjesutbudet är förstås oändligt och Londonborna känns artiga och trevliga. De är långtifrån lika stressade som i exempelvis Stockholm. Det finns kanske ingen anledning att stressa. Pendeltåget kan ju vara fullt i alla fall. Jag ser i vilket fall fram emot mitt nästa besök. När nu det kan tänkas bli? Att ta med sig småbarn känns inte riktigt aktuellt. Min mest minnesvärda upplevelse? När en räv kommer springande på trottoaren mitt i city. Den måste ha kommit från itchycoo park...

Idag fyller Springsteen pensionär

Eller gör han det förresten? Enligt de nya moderaterna kanske vi får jobba till vi blir 75 år i framtiden. Hur som helst fyller han 65 år idag i alla fall. Den här postern ska innehålla referenser till inte mindre än 28 av hans låtar. Jag har listat ut flertalet men några begriper jag inte alls.

 

Hjärtat med kniv och gaffel syftar naturligtvis på Hungry Heart som får bli dagens hyllning till New Jerseys stora son. Grattis bossen!

Grattis Leonard Cohen!

Idag fyller han 80 år! Det firar han med att ge ut en ny skiva och att börja röka igen. Kan man annat än älska den mannen? Annars går jag som så många andra runt i ngn slags "efter valet dimma". Återstår fortfarande att se vad det blir för regering för att inte tala om hur kommunen ska kunna styras här i Gbg. Valresultatet känns nästan som blues...

 

Valtider med Ryan Adams nya i hörlurarna

Valtider och Löfven knuffas med Lööf på bästa sändningstid. Nu kommer nog FI få ännu fler röster. För egen del är jag rätt trött på valkampanjen vid det här laget. Hoppas på ett regeringsskifte men det har alla förutsättningar att bli en rätt komplicerad sitaution när något av blocken ska bilda regering efter valet med både SD och Fi i riksdagen.
http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.2486944-experterna-om-lofvens-knuff-det-dummaste-han-kunde-gora-
Ryan Adams är aktuell igen med sitt nya album. I min lilla värld är han en av de bästa artisterna som poppat upp under det senaste decenniet men hans produktion har varit lite ojämn. Dessutom var han nästintill överproduktiv till en början. Det kom mer en skiva per år. Mellan 2003 och 2005 släppte han sju skivor vilket knappast gynnade honom. På senare tid har emellertid utgivningstakten minskat och det här är faktiskt hans första skiva på tre år. Kanske beror det på hans hälsoproblem? Han drabbades av Ménières sjukdom 2006, vilket fick honom att överväga att helt lägga av med musiken. Senaste skivan hette Ashes & Fire och roterade flitigt på min stereo. Det var en ganska lågmäld historia till skillnad från stora delar hans nya självbetitlade skiva. Jag har läst en hel del recensioner och de flesta verkar missnöjda med den utvecklingen. De tycker det låter som slätstruken rock och Nöjesbladets recensent går till och med så långt att han hävdar att det inte är så stor skillnad på Ryan och Bryan längre. Jag håller inte med. Jag tycker det låter riktigt bra även om refrängen i Gimme Something är lite tjatig, men musiken talar för sig. Ryan Adams har fortfarande förmågan att skriva riktigt bra låtar. Det är "My Wrecking Ball" nedan ett utmärkt exempel på. 

http://nojesguiden.se/recensioner/musik/ryan-adams-ryan-adams


Däremot kan jag inte annat än hålla med Gaffas recension om att U2 har gjort sin mest slätstrukna skiva hittills. Att vi sedan fick den gratis spelar inte så stor roll. Vi kommer ju inte lyssna på den ändå. 
http://gaffa.se/recension/87598

Nytt från Hello Saferide

Ständigt denna Zlatan. Nu är han Sveriges mesta målskytt genom tiderna i landslaget och det råder väl inget tvivel längre om att han är den största svenska fotbollsspelaren någonsin. Vad Anders Svensson går och grubblar om på Borås Arena bryr vi oss inte så mycket om idag. 
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/landslagsfotboll/emkvalet/article19453763.ab

Igår kom Hello Saferides nya skiva. Jag har alltid riktigt fattat varför Annika Norlin envisas med att använda olika artistnamn, men jag gillar allra bäst när hon kallar sig för Säkert! och sjunger på svenska. Texterna låter helt enkelt bättre då. Samtidigt är förstås "The Quiz" från förra skivan ett mästerverk.

Men det är inget större fel på nya singeln "I Was Jesus" heller och videon är riktigt finurlig.

The Hives på Reading festival

Den här lades upp häromdagen. Om man som jag sett The Hives några ggr känner man igen Howlin´Pelle Almqvists mellansnack vid det här laget. Han är kaxig men jag gillar det.



Förresten har jag själv skaffat ett konto för att lägga ut klipp på Youtube:
https://www.youtube.com/channel/UCB7ef4wV9tZ5KWqspJHlVKw

Döda men inte bortglömda

Alla visste att Robin Williams var en man som brottades med sina demoner. Han skämtade om det på scen och berättade om det i flera intervjuer. Idag bekräftades det att han tagit sitt liv. Ingen vill prata om varför, det kan förstås finnas massor av orsaker. Men helt klart hade hans karriär varit på väg utför i många år och det var längesedan han gjorde en riktigt bra film. Det har snarare varit den ena töntiga komedin efter den andra. Det är över tio år sedan han gjorde One Hour Photo och Insomnia med Al Pacino. Just nu höll han på och skulle spela in Natt på museet 3 och så ryktades det om en uppföljare till Välkommen Mrs. Doubtfire. Knappast de filmer en skådis av Williams kaliber längtade efter att göra. För egen del kommer jag alltid förknippa honom med rollen som läraren i Döda poeters sällskap. Där gjorde han i mitt tycke sin bästa roll. Men det är klart det är svårt att bortse från hans roller i Will Hunting, Fisher King och Good morning Vietnam.

Idag så fick vi också läsa att Lauren Bacall gått bort. Hon blev 89 år gammal och dog av sk naturliga orsaker, så i det fallet känns det förstås inte lika sorgligt. Tänk att hon gifte sig med Bogart 1945. Det var inte direkt igår. Liksom många andra förknippar jag henne med hennes första roll mot sin blivande make i Att ha och inte ha från 1944.

Jag vill minnas att jag såg filmen för första gången hos min gamla kurskamrat Bosse Björklund. Han hade en väldig samling gamla VHS filmer inspelade från tv och prydligt katalogiserade i Excel. Kvalitén (på inspelningarna) var inte alltid den bästa men det var underhållande att se alla gamla tv-hållåor som introducerade filmerna. Bosse är för övrigt också död. Han gick bort i sköldkörtelcancer förra hösten, men hans gigantiska arkiv (kanske det mest välskötta jag någonsin stött på) som han skapade på tidningen GT under mer än 30 års tid finns bevarat på Landsarkivet i Göteborg. Det känns bra. På samma sätt kommer Robin Williams och Lauren Bacalls filmer alltid finnas kvar för oss att njuta av.
En sista tanke går ut till min svåger D som dog idag för exakt 5 år sedan. Det var liksom i Robin Williams fall helt i onödan. Vila i frid allesammans!

Lördagens festivaldag klart bäst

Sista dagen på WOW bjöd på både sol och regn. Programmet var avsevärt mycket bättre än dagen innan. Jag såg Seasick Steve på eftermiddagen. Han ser ut som en gammal skogshuggare men kan sannerligen spela gitarr. Eller gitarr förresten, han spelar på allt möjligt. Började konserten med att spela på en gammal tvättbräda med strängar och bytte sedan instrument efter varje låt. Den märkligaste skapelsen var en kreation gjord av en ölburk, en navkapsel och en gammal pinne. Det enda man kan klaga på var väl att sättningen med bara honom och en trummis blev lite väl enahanda efter ett tag. Men med ett band hade han ju blivit tvungen att dela på gaget med några fler. Veronica Maggio var också i fin form även om det är lite för glad musik för min smak men hon har bevisligen en stor skara fans som gillar henne skarpt. Annika Norlin hade hamnat i Linnétältet av någon anledning. Kanske hade hon valt det själv? Det var ett stort misstag i vilket fall som helst. Det var sjukt mycket folk och många fick inte plats i tältet. De som stod utanför varken såg eller hörde ett smack fick jag höra efteråt. Det var synd för de missade kanske festivalens bästa spelning. Annika Norlins nya skiva kommer i början av september. Det är något att se fram emot. Sist men inte minst såg jag och de flesta andra 27 500 betalande i Slottskogen Röyksopp och Robyn. Röyksopp gör dansmusik som få kan stå still till. Dessutom var ljudet klockrent men när Robyn tog över visade hon vilken världsstjärna hon är. Hon överglänste sina norska kollegor och bjöd på en helt sanslös show. Men när de sedan skulle spela tillsammans blev det lite väl experimentellt. Mot slutet av konserten hade säkert hälften av publiken lämnat Slottskogen och det var inte bara för att klubbarna lockade.

Annika Norlin hade alla låttexter bakom sig på scenen så publiken kunde sjunga med. Men det hade nog faktiskt inte behövts i flera fall. Vi kunde texterna ändå.

Röyksopp lasershow

 

Inte helt PK av Outkast

Precis som jag misstänkte blev det en hel det skriverier med anledning av Outkast spelning på WOW igår. Nakna tjejer som dansar på jättelika storbildsskärmar känns inte riktigt som rimmar helt i linje med festivalens övriga profil. De kanske inte visste att det här är landet som nyligen röstat in Fi i Europaparlamentet? Spelningen var annars riktigt hygglig. De har bevisligen en hel del hits i bagaget. Men basen borde de skruvat ner rejält.

Ett mellanår för Way Out West

Att årets festival saknar någon storstjärna är svårt att bortse ifrån. Det känns som det är långtifrån slutsålt och man har till skillnad från tidigare år misslyckats med att locka till sig en äldre publik. Det finns ingen artist som Prince, Neil Young eller Kraftwerk som lockar folk i alla åldrar. Igår var en del gamla rockrävar där för att se Motorhead men de var verkligen i minoritet. För en gångs skull är jag överens med GP om att The National var klart bäst. För oss som hade tagit tillfället i akt att på eftermiddagen ta oss bort till Capitol för att se filmen Misstaken for strangers om bandet (gjord av sångarens bror), blev det extra dimension. Filmen innehöll verkligen några dråpliga scener. Se själva trailern nedan. Ikväll (fredag) har man nästan enbart hiphop på schemat och jag har faktiskt förtvivlat svårt att hitta något av intresse, bortsett från Outkast då. Men imorgon tar Veronica Maggio, Annika Norlin och Robyn oss alla med storm.

 

Pratglad Patti Smith på Liseberg

Det var otroligt mycket folk på Liseberg igår. Långtifrån alla var där för att se Patti Smith och hennes band, men drygt 40 000 personer hade löst entré och säkert hälften trängdes framför stora scenen klockan nio. Ljudet var svajigt till en början och det tog en stund innan konserten tände till men sedan var det oerhört bra. Inte minst när Horses följdes av Gloria. För att inte tala om Because the Night och Rock n Roll Nigger. Till skillnad från Bob Dylan som var här på besök för några veckor sedan har hon en del att säga mellan låtarna. Hon tillägnar en låt till hennes goda vän Henning Mankell och hon nämner sitt favorithotell Eggers i Göteborg. Hon är stolt över att stå på samma scen som Jimi Hendrix spelat på för mer än 40 år sedan. I slutet av konserten säger hon att generation inte behöver några vapen, bomber eller missiler, utan att det räcker med en elgitarr. Sedan sliter hon av alla strängarna från den hon håller i handen. Jag väntar mig att hon ska göra som Pete Townsend och drämma den i golvet också men hon är trots allt 67 år. När jag går hem från Liseberg kan jag inte låta bli att tänka på Neil Young. De tillhör samma generation och är stöpta i samma form (inte minst utseendemässigt), även om många musikkritiker förknipper henne med punkscenen som växte fram i 1970-talets New York är det mer rock n roll än punk. Senare på kvällen läser jag på hennes hemsida att de ska turnera tillsammans i USA i höst. Det låter som en lyckad kombination.

http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/konsert/konsert5fyrar/1.2444118-patti-smith-liseberg-onsdag

Ännu en dag på jobbet med Bob Dylan

På tisdagskvällen samlades 7500 personer i Trädgårdsföreningen för att se Bob Dylan. För egen del var det fjärde eller femte gången. Jag har lite dålig koll för närvarande. Hur som helst, han är ett geni. Kanske den största någonsin. Det finns ingen som är så svår att förutsäga. Hans skivor och konserter har låtit så totalt olika genom åren. Han spelar många av sina gamla låtar även den här kvällen men de låter annorlunda (förstås). För närvarande sitter han vid sitt piano mest hela tiden. Tempot går upp och ner. Han väljer att betona nya ord och stavelser i låtarna. Sjunger mästerligt emellanåt och kraxar lite vid andra tillfällen. Under hela spelningen säger han inte ett ord till publiken ändå ser han ut att trivas. Han mår kanske som bäst på scenen? Varför väljer han annars att turnera oavbrutet på ålderns höst? Bäst den här kvällen var i mitt tycke Levee's gonna break och All along the watchtower. När jag hörde den senare kunde jag inte låta bli att fundera över en intervju jag läste med Dylan för många år sedan där han menade att att han måste framföra den så som Jimi Hendrix valde att spela den. Hendrix hade nämligen gjort den till sin. Det må så vara men nu har Dylan tagit tillbaka den igen. 

Pearl Jam på Friends Arena

Det blir till att blogga från mobilen så här i semestertider. Sedan tidigare vet jag att layouten brukar bli mindre bra då men det får ni ha överseende med. I lördags var jag på Friends arena för första gången. Förväntningarna på Pearl Jam var rätt stora inte minst efter deras senaste succébesök i Globen. Jag hade biljetter till deras konsert i Sthlm år 2000 men så fick jag feber och kunde inte gå. Dagen efter spelade de i Roskilde med ett dystert facit (11 personer klämdes ihjäl). Under mer än 10 års tid undvek de sedan Europa. Nu är de emellertid tillbaka för andra gången på bara två år. Friends arena är emellertid ingen vidare konsertarena. Att ljudet är kass vet de flesta vid det här laget men det är dessutom svårt att skapa nån vidare stämning i en "betong-lada". Pearl Jam lyckades emellertid riktigt väl med just detta. Kanske berodde det på låtvalet? De spelade det de allra flesta i publiken ville höra, nämligen i stort sett hela sin första skiva Ten. En skiva som bara i USA sålts i mer än 10 miljoner exemplar. Men det kan också berott på att de sedan många år är extremt samspelta och uppenbarligen sett fram emot den här konserten. Jag läste en intervju med gruppen några dagar innan där de förklarade att konserten i Globen 2012 var den turnéns höjdpunkt. Inte minst tack vare den enorma publikresponsen. Alla sjöng med i varenda låt! På Friends arena gjorde de sitt allra bästa för att återuppliva succén. Förutom låtarna från Ten fick vi njuta av covers på Pink Floyds Mother och The Whos Baba O Riley. Publikens sång i Better Man, Even Flow och Alive gick inte heller att klaga på. Bäst från senaste skivan var låten Sirens. 

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/rockbjornen/article19137279.ab

Lösningen

Den här var lite rolig. Helt plötsligt framstår Zidane danska skalle från finalen 2006 som en mild bris jämfört med den här mannens ovanor. Inte var det första gången heller. Synd bara på en så bra forbollsspelare. Men den största frågan man ställer sig är hur personalen ska hantera ifall hans barn biter någon på dagis?

First Aid Kit - det blir inte bättre

Just nu lyssnar jag i stort sett bara på First Aid Kits nya skiva. Det tycker jag ni också ska göra. Letterman verkar också fattat grejen:

VM feber

Jag såg öppningsmatchen igår och kunde liksom många andra konstatera att Brasilien vann tveksamt tack vare en feldömd straff. Matchen var annars riktigt underhållande och vi saknade inte några vuvuzelas. För egen del håller jag på Argentina i detta VM. Jag har gillat dem sedan jag var liten och de vann VM 1986. Maradona var den stora stjärnan på den tiden. I år hoppas jag att Messi kan visa framfötterna istället. Det är dags för honom att lyckas i landslaget nu.

GP snålar med betyget

Hävdar en kollega som var där... http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/konsert/konsert3fyrar/1.2397682-robert-plant-and-the-sensational-space-shifters-lisebergshallen-tisdag

Robert Plant är i stan

Robert Plant spelar med sitt nya band The Sensational Space Shifters i Lisebergshallen ikväll. Jag borde givetvis varit där men med tre barn är det svårt att komma ifrån. Man får göra sina prioriteringar i livet. Hur som helst. Intervjun i GP imorse var lite smårolig. Journalisten envisades med att ställa frågor om en återförening med Led Zeppelin och Plant klagade på dålig täckning. När journalisten för tredje gången ställde samma fråga sa Plant att mobilen verkar ha smält. Han måste vara oerhört trött på dessa eviga frågor. Och hur mycket jag än skulle vilja se dem på scen tillsammans beundrar jag hans ställningstagande. Det är imponerande att han tackar nej till hundratals miljoner för att slippa göra något som inte motiverar honom eller ger honom tillfredsställelse. Jag och brorsan såg honom tillsammans med Allison Krauss på Hovet i Stockholm för några år sedan. Det var oerhört bra och till skillnad från många andra artister som åker runt och bara spelar gamla låtar är det häftigt med någon som vill skapa ny musik vid 65 år ålder. Hatten av för mr Plant! 

EU-valet avgjort och konsertsommaren inledd

Det har varit mycket snack om EU-valet sedan förra söndagen. Resultatet i Sverige var förstås både positivt och negativt. I mina ögon var det glädjande att moderaterna fick så usla siffror: Det var en tydlig signal om att väljarna förhoppningsvis kommer rösta bort regeringen i höst. Glädjande nog gick det också bra för FI. Det behövs lite radikala krafter i politiken ibland. Mindre roligt då att det gick så bra för SD. Det är bara att konstatera att omkring 10 % av alla svenskar är idioter. Eller åtminstone 5 % för det var ju bara 50 % som röstade. Ja, det kanske inte kommer som någon nyhet men är ändå nedslående. Att sedan så många inte vågar stå för saken när de blir tillfrågade utanför vallokalen säger väl det mesta. Vallokalundersökningarna visade långt lägre siffror för SD än det verkliga utfallet. Man röstar alltså i smyg på SD. Smygrasister är nog den värsta sortens rasister för dem går det ju inte ens att diskutera med. De går bara runt och tycker en massa saker som de sedan inte vågar stå för.
Nog om detta. Det har varit gott om stora konserter på sistone. Först spelade Stones i Oslo, i helgen har det varit Summerburst på Ullevi i två dagar, Metallica och Aerosmith har spelat i Sthlm i helgen och ikväll spelar Kent på Ullevi. Jag hör musiken ända in i vardagsrummet när jag skriver detta. Skulle jag valt att se en av alla dessa konserter hade det nog varit Aerosmith. Delvis för att jag inte sett dem förut men också för att de var ett av 1970-talets riktigt stora rockband. De hade en lång karriär bakom sig redan på 1980-talet när de släppte Permanent Vacation och Pump. Mina två favoritskivor med bandet. Under större delen av min uppväxt skulle deras musikvideos spelas flitigt på MTV. Framförallt blev deras ballader väldigt stora hits. Här en personlig favorit:



Springsteen dök lite oväntat upp på Stones konsert i Lissabon i fredags. Man kan undra varför han väljer att åka till Europa för en sådan grej? Men han kanske hade vägarna förbi?



Idag döpte vi vår lilla tjej. Det var stressigt och lite nervöst som vanligt. Många skippar dopet idag och det är nästan så man får försvara sig när man väljer att döpa sina barn. Själv funderar jag inte så mycket över den religiösa biten. Visst jag förstår att man på detta vis tvingar på barnen en religion men det är knappast någon ovanlig företeelse världen över. Sedan är vi inte sådär värst kristna av oss. Vi dyker upp i kyrkan när det är dop, giftermål, begravning eller en och annan adventsgudstjänst. Jag tycker mest att det är viktigt att få samla familjen och släkten för att fira att det kommit en ny liten varelse till världen. 

Will Ferrell vs. Chad Smith

Likheten mellan trummisen i Red Hot Chili Peppers, Chad Smith och skådespelaren Will Ferrell är slående. Tidigare i veckan dök de båda upp på Jimmy Fallon show för att en gång för alla avgöra vem som är den bästa trummisen. Oerhört barnsligt men ändå rätt roligt alltsammans.

Amsterdam i bilder

Den gångna helgen var jag och några vänner i Amsterdam. Här kommer några bilder från resan.

Frukosten på hotellet lämnade en del övrigt att önska. Kaffe är kanske inte holländarna världsbäst på.

Fullt av husbåtar runt i kanalerna. Somliga tillåtna med el,vatten och avlopp andra olagliga helt utan bekvämligheter.

Ett av stadens mindre hus.

Riktigt vackert väder hade vi också.

Vespor och cyklar överallt och inte någon som använder hjälm.

Somliga hus lutade mer än andra. Sättningar på nästan varenda byggnad men det funkar ändå på ngt vis.

Vi besökte bluesklubben Maloe Melo. En inte helt PK bild från baren.

Malik Bendjelloul död

Jag blev verkligen bedrövad när jag i morse läste en kortare notis i GP imorse om att Malik Bendjelloul gåt bort. En fullt frisk man i sina bästa år (ett år äldre än mig) går inte bara och dör sådär. Jag tänkte direkt att nog tagit livet av sig. Senare under dagen bekräftade också hans brorsa att så var fallet. http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article18881805.ab Ännu en av alla dessa unga människor som dör helt i onödan i Sverige. Det är långt många fler än som dör av trafikolyckor, ändå pratades det väldigt lite om saken. Man vill inte uppmuntra andra att göra samma sak sägs det. Jag kan förstå resonemanget men det är svårt att komma tillrätta med problem som man inte pratar om. Varför finns ingen som vågar prata om detta i tidningar, tv och radio? För på samma gång finns det ju massor självmordsajter och bloggar på nätet som uppmanar deprimerade människor att "ta steget". Det är en mycket märklig värld vi lever i.
För den breda allmänheten (även för mig) slog Malik Bendjelloul igenom som mannen bakom Searching for Sugar man. Filmen som förra året belönades med en Oscar för bästa dokumentärfilm och fick oss alla att upptäcka Rodriguez. Men Bendjelloul hade arbetat på Sveriges Television i många år. Faktum är att det gick upp för mig först i kvällens Kobra, som helt ägnades åt att hylla honom, att jag omedvetet sett flera av hans kortfilmer och vinjetter förut. Han var vansinnigt begåvad och uppfinningsrik. Ta bara inslaget om Paul McCartneys påstådda död i slutet av 1960-talet - det blir inte bättre! Det är fruktansvärt sorgligt att han inte fick möjlighet att berika vår värld med fler av sina filmer.
http://www.svtplay.se/video/2042748/avsnitt-10-otextat

Ravelli en värdig vinnare

Jag blev glad att se Thomas Ravelli ta hem finalen i mästarnas mästare. Han var inte överdrivet bra men inte heller riktigt dålig på någon gren och slutänden var det förstås hans vinnarmentalitet som gjorde skillnaden. Det fanns en anledning till att han kunde fortsätta spela fotboll tills han nästan var 40 år gammal. Jag gillar programmet skarpt. Det är så mycket bättre tv än Eurovisionsschlagerfinalen som jag undviker varje år. Men i år verkar i alla fall rätt bidrag ha vunnit.
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article18866113.ab 

Annars går jag och väntar på nya Black Keys-skivan som kommer på onsdag. I väntan på den kan man titta på den nya videon till första singeln Fever. Lite smårolig.

Min fascination för arga lappar fortsätter. Idag stod det så här på fruktavdelningen på Lidl. Undrar just hur många som stått där och provsmakat ett äpple?  

 

Den här från toaletten på Chalmers är också en höjdare.

Vad betyder La Belle Epoque?

Jag har lyssnat flitigt på första singeln "La Belle Epoque" från Kents nya skiva Tigerdrottningen. Men vad betyder La Belle Epoque egentligen? På Wikipedia står det att det är franska och betyder "den vackra/ljuvliga epoken" som varade mellan 1890 till 1914. En period som präglades tillväxt, sorglöshet och framtidstro. En epok som slutade med det första av två världskrig. Titeln i kombination med Jocke Bergs sångtext är en deprimerande beskrivning av sakernas tillstånd i landet Sverige 2014. Men vad vill han egentligen säga? Jag kan definitivt hålla med om att läget på många sätt är uselt, men är det bättre eller sämre än andra perioder i vår historia? Det beror förstås på vem du frågar. Ulf Lundell och Jocke Berg är båda miljonärer och torde leva en rätt bekymmerslös tillvaro. Ändå är de bekymrade på gränsen till uppgivna över sakernas tillstånd. Jag misstänker kanske att de inte hade varit gladare i industrialismens begynnelse med alla strejker och konfrontationer, eller om de upplevt det "lort-Sverige" som uppstod under 1930-talets krisår. För att inte tala om alla århundraden dessförinnan av förtryck, fattigdom och svält. Men jag håller förstås ändå med Jocke Berg om att det är deprimerande med självmordsstatistiken, den främlingsfientliga politiken, mobbningen på nätet och melodifestivalen. Han rimmar som ingen annan men den bästa frasen är ändå "Jag skänker pengar till Rädda Barnen. Och min dator är full av bilder som aldrig borde tagits. " Det blir liksom inte värre än så. Kent när de är som bäst.

Record store day en succé

Jag och min äldsta son var på plats på Bengans 10.40 i lördags. Redan då var massor av folk på väg upp för trappan med välfyllda kassar trots att butiken bara varit öppen i 40 minuter. Record Store Day har blivit en megasuccé. För varje år har det vuxit litegrann och nu är evenemanget större än någonsin. Jag gillar konceptet men det är knappast några fynd man gör. Flertalet av de 643 skivorna som i år givits ut särskilt för evenemanget är ganska dyra men det verkar folk bry sig mindre om. Många utgåvor var redan slut när vi anlände till butiken. Det här en hobby som många tar på yttersta allvar.Vad köpte jag då? Jo det blev en EP med Springsteen, en EP med Phosphorescent och en singel med E-Street Band.
http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/fredrik-strage-vinylskivan-har-blivit-en-statussymbol-som-visar-att-man-tar-musiken-pa-allvar/

Varför är det knappt några tjejer här undrar min 6-årige son?

Snyggaste skivinköpet för i år - en nyåtgåva av en singel med E-Street Band från 1977

Seasick Steve till Way Out West

Jag hade inte hört talas om karln förrän Luger bokade honom men det här låter ju riktigt bra. Frågan är om han tar med sig John Paul Jones (fd Led Zeppelin) till Slottskogen? Han spelade bas på senaste skivan. Det är väl knappast troligt men vilken bonus det hade varit.

Till helgen öppnar Göteborgs stadsbibliotek igen efter två års renoveringar. Jag hoppas kunna gå dit med familjen. Annars ser jag förstås fram emot Record Store Day på lördag. I år med unika skivsläpp från bland annat Bruce Springsteen, The Doors och Neil Young. 

http://www.recordstoreday.se/index.html

Berry och Young mår inget vidare

Igår läste jag att Chuck Berry verkar ha gjort sin sista spelning. Det har varit en nedåtgående trend för honom i rätt många år nu. En bekant såg honom spela tillsammans med Little Richard och Jerry Lee Lewis för några år sedan och det var verkligen inget vidare. Nu verkar han dessutom inse det själv. Jag är svårt förtjust i Chuckens musik. Det är något med rytmen och gitarrspelet som tilltalar mig. Kanske är han den främsta 1950-tals artisten efter Elvis? Men några fler turnéer lär han inte orka med. Hoppas han kan få ta det lugnt några år istället.

http://www.svd.se/kultur/chuck-berry_3467836.svd



En annan som inte heller verkar må så bra nuförtiden är Malcolm Young från AC/DC. Ryktena gör gällande att han drabbats av en stroke och med tanke på dagens meddelande på gruppens hemsida (se nedan) verkar han svårt sjuk. Gruppen som i år firar 40 år tillsammans höll på att spela in en ny skiva och skulle därefter ut på en ny världsturné. Nu får vi väl se hur det blir med den saken även om de skriver att de ska fortsätta spela musik tillsammans. Jag såg dem när det spelade på Ullevi 2009 och då (som alltid?) var det framförallt lillebrodern Angus Young som var den stora behållningen.



http://www.acdc.com/us/news/message-acdc

20 år sedan Kurt Cobain hittades död

Imorgon är det 20 år sedan en elektriker hittade Kurt Cobain skjuten i huvudet i hans eget hus i Seattle. Han hade då vari död i tre dagar och efterlämnade hustrun Courtney Love och en tvåårig dotter. Jag minns att jag och min bror läste om det i en notis i tidningen. Det kändes overkligt. Inte för att jag inte trodde det var sant men för att tidningen inte förstod betydelsen av händelsen. Nirvanas Smells Like Teen Spirit spelades oavbrutet på MTV 1991 och gjorde över en natt alla pudelrockande rockstjärnor i spandex och läder töntiga. Kurt Cobain var äkta vara. Gruppen hade sålt 75 miljoner och fick en notis i morgontidningen. Hur som helst. Kvällstidningarna hade fattat grejen och under de kommande dagarna kunde vi läsa allt om händelsen. SVT visade i helgen en usel dokumentär om hans liv för att uppmärksamma årsdagen. Istället för att berätta om hans musik och skapande fokuserade den på hans mentala tillstånd. Var han verkligen deprimerad? Var han en otrevlig person? Vad hade han för förhållande till media? Hur länge hade han använt droger och vilka preparat var det? Jag orkade knappt se klart eländet. Jag uppskattade intentionen men i det här fallet var de lika mossiga på SVT:s kulturredaktion som man var på Sydsvenskan för 20 år sedan. De borde visat Unpluggedkonserten från 1993 istället. Det hade varit en värdig gest.

Johan Glans om en liten ort i Hälsingland

Stones till Stockholm och Black Keys släpper nytt allbum

Mick Jaggers flickvän har tagit livet av sig och Stones gör ett uppehåll i sin pågående turné. Men sorgen är inte värre än att bandet står på scen inom en vecka eller så. "The show must go on" som det brukar heta. Nej, jag betvivlar inte att Mick Jagger sörjer. Men om det är som tidningarna skriver att hon tog livet av sig på grund av ekonomiska skäl börjar man ju fundera över deras relation. Mick Jagger är trots allt miljardär. Hur som helst, till sommaren kommer de till Stockholm för att spela på Tele2 Arena. Stockholm har som bekant två nya jättearenor nuförtiden. Hur ska Göteborg kunna konkurrera med det? Ullevi är förvisso Nordens största, men den är trots allt byggd 1958. I sommar får nöja oss med att Kent och Håkan Hellström spelar där. Tur att vi har Way out West att stoltsera med.

Black Keys släpper sin nya skiva 13 maj. Det är ingen överdrift att påstå att den är mycket eftertraktad. Singeln släpptes på Youtube för tre dagar sedan och redan har 1,5 miljoner visningar. Och då är det inte ens någon video att tala om utan bara en snurrande cirkel...

Annars lyssnar jag på Sophie Zelmani. Hon har spelat in en ny skiva med gamla låtar och gett ut alltsammans på ett eget skivbolag. Om hon fått sparken från Sony eller självmant valt att gå egna vägar är lite oklart. Men det är ju knappt några artister som säljer några skivor längre och på det här viset kanske hon kan tjäna lite mer pengar. Hur det låter? Jo, precis som vanligt kan man väl sammanfatta läget. Men jag gillar henne. När jag och min fru flyttade ihop slog vi ihop våra skivsamlingar. Hon hade 15 skivor och jag hade några fler... Detta resulterade i att vi plötsligt fick två dubletter. Nirvanas Unplugged och Sophie Zelmanis Time to Kill. Bara en sån sak. ;)

Christopher Walken dansar vidare

En av min favoritskådisar Christopher Walken fyller snart 70 år (31/3). Det har någon beslutat att fira genom att klippa ihop en musikvideo med scener ur hans filmer. För mr Walken kan inte bara agera, han kan även dansa!



Annars följer jag likt resten av världen utvecklingen i Ukraina. Det känns som hela världen är upp och ner. Men som en gammal kompis skrev på Facebook: "En ryss är en ryss även om du steker honom i smör." Tydligen ett gammalt finskt ordspråk.

Neil Young har släppt en musikspelare. Det måste förstås kommenteras. Han tycker att MP3 är skit. Skrev till och med en låt om saken på senaste skivan. Jag har hört honom prata om det i flertalet intervjuer. Men alla hör inte hur dåligt det låter. Neil Young som yrkesmusiker däremot lider när han hör det komprimerade ljudet. Det är därför har han utvecklat Pono. Men även om jag gillar tanken så jag tror aldrig portabla musikspelare kommer att bli någon storsäljare igen. Folk vill inte bära runt på två apparater. År 2014 streamar man musiken i mobilen. Hur bra ljudet i Neil Youngs musikspelare än är.

Benmont Tench släpper eget

 Benmont Tench som spelar keyboard i Tom Pettys kompband The Heartbreakers har släppt en egen skiva. Jag är väl kanske inte eld och lågor men det låter okej.



http://www.corren.se/kultur/musik/tench-ar-en-saker-hantverkare-6782509-artikel.aspx

Jills veranda - årets bästa tv-program så här långt

På förhand kändes det lite oväntat att Jills veranda skulle bli en sådan braksuccé. Countrymusik tilltalar knappast alla och har oförtjänt dåligt rykte i Sverige. Många ser det som något töntigt och omodernt. I USA däremot lever countrymusiken och frodas. The Country Music Association Award, där man korar årets största countryartister, är minst lika populär i USA som melodifestivalen är här. Att skicka Sveriges största countrystjärna till Nashville för att intervjua svenska artister kändes emellertid lite märkligt. Ungefär som om de skicka hit David Hasselhoff för att göra tv (vänta lite nu). Men programserien har sakta men säkert blivit allt populärare. Inte minst tack vare Facebook där många delat avsnitt och klipp med varandra. Jill Johnson har valt ut artister med omsorg och lyckats göra ett program som tilltalar alla som gillar musik, alldeles oavsett om man är countryfantast eller inte. Nyckeln till framgång har varit hennes förmåga att välja bra intervjuobjekt, ställa de rätta frågorna och få sina gäster att börja prata. Plus det faktum att hon tagit med sina gäster till platser som de flesta musiker skulle vilja se och uppleva såsom Sun studio, Graceland, Johnny Cash stuga och Grand Ole Opry. 

Det sista avsnittet när Jill Johnson och Magnus Carlsson plockar upp hemlöse Doug Seeger direkt från gatan och låter honom spela in sin låt i Johnny Cash gamla studio är bland det bästa jag sett i tv på länge.

http://www.svt.se/jills-veranda/

Persbrandt inget vidare på att laga mat

I fredags satt jag bänkad för att återigen se ett avsnitt av Pluras kök. Vilken besvikelse! Hans tidigare sidekick Mauro Scocco (och på senare år Måns Herngren) var nu ersatt av Tityo. Inget fel på henne men till skillnad från Mauro är hon inte direkt typen som säger till Plura att han nog borde sluta fjäska eller dricka lite mindre när han gått för långt. Hur som helst. Hon är ändå en trevlig person till skillnad från Mikael Persbrandt och hans gamla barndomskompis Juha Mulari, som tvärtemot vad Aftonbladet skriver var mer än lovligt störiga. Varför den senare var med överhuvudtaget blev jag aldrig riktigt klar över. Han var Persbrandts kompis som suttit på kåken ett par vändor men som numera spelar in musik. Tillsammans var de utan att överdriva grabbigare än Gunvald Larsson i sina värsta stunder. Plura vågade inte ens väcka dem när de försovit sig, än mindre säga åt dem att skiva paprikan i mindre bitar. Nej, det här var verkligen ingen höjdare.

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article18458373.ab

Babben Larsson, som i programmet Stjärnor hos Babben, tog sig an bröderna Anders och Cleas Eriksson var däremot ganska underhållande. Framförallt slog det mig återigen hur fantastiskt bra After Shave och Galenskaparna varit genom åren. Somliga av deras produktioner har verkligen varit genialiska. Allra bäst i mitt tycke är Macken. Eller vad sägs om dessa två klipp?

 



Uppmuntran

Ännu mera Dylan och min yngsta sons gubbe livar åtminstone upp mig efter den nesliga finalförlusten i hockeyn.

Bob Dylan till Trädgårdföreningen i juli

Det är svårt att hinna med att blogga med tre barn. För mycket annat som tar upp ens vakna tid. En liten uppdatering kändes ändå lämplig. Inte minst med tanke på att Bob Dylan kommer till Göteborg till sommaren. Det måste man förstås försöka gå på. Gaffas recensent var lyrisk efter konserten i Stockholm förra året och Håkan Hellström menade att det kanske var den bästa han någonsin sett.

http://gaffa.se/nyhet/81105

Och för er som säger att han inte kan sjunga längre. Lyssna på detta:


 
Annars gläds jag förstås åt alla framgångar i OS. OS finalen i hockey känns som grädden på moset efter dessa två veckor. 

Utvecklingen går framåt...

Tre tunga bokningar till WOW redan i februari

Det är fortfarande ett halvår kvar till Way out west men redan har de lyckats boka flera intressanta band. Eller vad sägs om The National, Queens of Stone Age och Robyn?

Philip Seymour Hoffman död - riktigt sorgligt!

Ännu en riktigt begåvad skådespelare har gått bort i förtid. Jag gillade honom framförallt för hans biroller i filmer som Punch Drunk Love, Hapiness, Magnolia, En kvinnas doft, The Big Lebowski och Almost Famous. Flertalet av dessa är mina absoluta favoritfilmer och han bidrog till att göra dem oförglömliga. I Almost Famous spelade han den legendariska musikjournalisten Lester Bang. Regissören Cameron Crowe berättade i veckan i Rolling Stone magazine att den här fantastiska scenen, när huvupersonen ringer till Lester Bang mitt i natten för att få råd, mer eller mindre impoviserades fram av Hoffman. Fullständigt genialiskt!
http://en.wikipedia.org/wiki/Lester_Bangs 

I The Big Lebowski spelade han butler till huvupersonens namne Mr Lebowski. Han är lismande och inställsam på ett minst sagt övertygande vis. Just den här typen av ganska osympatiska roller var något av hans signum.

Jag kommer att sakna honom men såvitt jag har förstått saken kommer han ha betydande roller i de kommande i Hunger Games filmerna. En klen tröst förstås men alltid nåt att glädjas åt. RIP Philip Seymour Hoffman!

Stor lycka - Nu är vi fem!

Förra söndagen fick vi en liten flicka. Förlossningen gick rekordsnabbt och det mesta sedan dess har gått lättare än de tidigare gångerna. Hon sover, äter och bajsar mest hela tiden. Samtidigt har man förstås fullt upp med de andra två. Men igår hann jag faktiskt med besöka filmfestivalen en stund. Såg en mycket intressant dokumentär om en grupp människor som engagerar sig för att rädda flyttfåglar bli middagsmat. I stora delar av Europa fångar man nämligen flyttfåglar för att äta. Inte för att man måste utan för att det är tradition att äta dem. Som tur var finns det några som försöker förhindra eländet.

Annars läser jag Nikki Sixx självbiografi "Heroin diaries". Egentligen är det hans dagböcker från 1980-talet utgivna i bokform och det är ärligt talat ingen vidare läsning. Han är ordentligt nerknarkad och det är sida upp och ner med det mest destruktiva beteende man kan tänka sig. Samtidigt vill man ju veta hur det hela ska sluta. Men om man verkligen vill läsa något om Mötley Crüe ska man läsa "The Dirt" istället. Den är tio ggr mer underhållande. Man får gruppens alla olika versioner av samma händelser och de har knappast samma minnesbilder om man säger så. Heroin diaries har i alla fall lärt mig att Dire Straits låten "Money for nothing" handlar om gruppen och att den här låten handlar om deras sångare Vince Niel:

Ett lustigt sammanträffande var att Mötley Crüe i dagarna anordnade en presskonferens där de deklarerade att de nu ska göra en sista turné och sedan splittras. Har vi hört den förut? Går folk verkligen på sådant längre? Ja, uppenbarligen!

Fredagslåten

Den senaste veckan har jag intensivt lyssnat på Kleerups grupp Me and my army. Jag tycker det är sjukt bra men blir inte rikigt klok på om projektet är nedlagt eller i fall de bara bidar sin tid.

Svårt att inte gilla Thommy Berggren

Ikväll såg jag Min sanning med Thommy Berggren. Det var en underhållande timme. Han säger vad han tycker för och ångrar i stort sett ingenting. Inte att han varit otrogen, att han skilt sig flera gånger eller sagt nej till att göra film med Robert de Niro och Sergio Leone. Nej, istället är han nöjd med vad han har åstadkommit i Sverige. De filmer han gjorde med Bo Wideberg blev internationella succéer. I programmet visar de scener ur Elvira Madigan och Kvarteret Korpen. Fantastiska roller som han är stolt över idag. Han imiterar och skämtar om Ingemar Bergman också. Bergman var avundsjuk på Widerberg och ville regissera på samma sätt men det gick inget vidare. Skådespelarna stod handfallna inför hans plötsliga beslut att "improvisera". De var vana att Bergman berättade precis hur han ville ha det. Berggren frågar sig varför alla vill vara vampyrer i Hollywood idag. Kanske en känga åt familjen Skarsgård där såväl far och söner lämnat Sverige för att göra skräpfilm i Hollywood. Alexander Skarsgård spelar ju dessutom vampyr i tv-serien True Blood. Men han är politisk också. Han gillar inte Göran Persson, Tomas Östros, Per Nuder och alla de andra sossarna som sålde sig till näringslivet. Det är svårt att inte hålla med. Frågan vad han tycker om den nuvarande regeringen behöver man inte ens ställa. Mest rörande under timmen var ändå berättelsen om hans båda föräldrar som skiljdes åt men hittade tillbaka till varandra efter åtskilliga år. Pappan brottades med svåra alkoholproblem och hade stora likheter med Keve Hjelm som spelade Berggrens pappa i Kvarteret Korpen. Om ni inte såg intervjun kan ni se den här:

http://www.svtplay.se/min-sanning

Avslutar med ett trummsolo som heter duga

R. Kelly = 2 Live Crew all over again

Jag läser på Facebook om R. Kellys nya skiva. Texterna är bland det mest brutala, kvinnoförnedrande man kan tänka sig. Skivan handlar i stort sett bara om en sak: Hur man på olika sätt ska ha sex med kvinnor på alla tänkbara vis. Det bör tilläggas att detta handlar alldeles oavsett om de vill det eller inte. Plötsligt går det upp för mig. Det här har jag sett och hört förut. Men då hette gruppen 2 Live Crew och hade inte fullt lika mycket cred i de rätta kretsarna som R.Kelly. Undrar just hur det kan komma sig? Har vi inte kommit längre så? 
http://gaffa.se/recension/78953



Bäst att avsluta med något positivt och vad passar då bättre än med några av Zlatans vackraste mål? Målet mot England är ju dessutom framröstat som det vackraste 2013 (även om det egentligen gjordes redan 2012).